tisdag 31 augusti 2010

Mamma Anna dog i cancer - Henrik blev ensam kvar med dottern Tilda, 2 år

Artikeln är skriven i slutet av Maj och publicerad i Septembernumret av Föräldrar & Barn

Text: Lina Norman, Bild: Maria Rosenlöf


När hustrun Anna tidigare i år dog i cancer blev Henrik ensam kvar med tvååriga dottern Tilda. Efter sig lämnade Anna en av vårens mest uppmärksammade bloggar om cancer – en naken, personlig och känslosam vittnesbörd om livet i dödens väntrum. Efter Annas död har Henrik fortsatt att dela med sig av utvalda erfarenheter, bland annat hur han pratat med Tilda om det svåra – att mamma inte längre finns.

Henrik satt bredvid Anna hemma i vindsvåningen på Kungsholmen den där tidiga marsmorgonen när livet sakta gled ur henne. Sedan hade han ett par timmar på sig innan Tilda som sov i den vita barnsängen i rummet bredvid skulle vakna...
– Jag hängde upp en fin bild på Anna, tände ljus och satte på lugn musik, säger Henrik. När Tilda vaknade förklarade jag att någonting väldigt tråkigt hade hänt och så satte vi oss vid mamma.

Henrik förstod tidigt att Tildas sorg var hans ansvar.
– Saknaden efter mamma kommer att vara livslång, men sorgen ska inte behöva vara det, säger han.
När Annas bröstcancer spridit sig till hjärnan och de därmed inte längre var på tillfälligt besök i cancerland reste det många svåra frågor, däribland hur han skulle förklara om döden för ett så litet barn som Tilda.
Han visste att hon förstod ordet trasig och att hon var medveten om att vissa saker gick att laga medan andra var för trasiga. Han förklarade därför att mammas kropp var för trasig för att laga med medicin och att mamma hade blivit tvungen att lämna kroppen.
– Tilda tittade på den fina bilden av mamma som hängde på väggen ovanför sängen och sedan tittade hon på mamma. Hon fick också ta på mammas kalla hand och jag kände hur polletten trillade ner, säger Henrik. I nästa ögonblick ville hon kolla Bamse.

Senare den dagen uppdaterade Henrik bloggen och kommentarerna började strömma in. Bara genom att läsa ett fåtal förstår man hur berörda människor blivit av Annas och Henriks ord och hur stort värde som satts på att få ta del av deras erfarenheter. Inlägget Henrik skrev efter att Anna tog sitt sista andetag har fått närmare 800 kommentarer.

Anna fick diagnosen bröstcancer hösten 2008, ett halvår efter att Tilda kommit till världen. När Anna sedan, efter operationer och jobbiga behandlingar, fick det tunga beskedet att cancern ändå spridit sig till hjärnan orkade hon inte längre ha den kommunikation utåt som hon tidigare haft.
– Bloggen blev en ny kommunikationsform, berättar Henrik. Men Anna såg den även som en tidskapsel för Tilda och ville att den i slutändan skulle bli en bok.

Då det verkligen började ta fart med bloggen, efter att bland andra Vimmelmamman Lotta Gray uppmärksammat den, låg Anna inlagd på sjukhus och alla fina kommentarer hjälpte henne att få tillbaka livsgnistan.
– Att jag har fortsatt att lägga ut saker på bloggen beror på att jag vill slutföra det Anna påbörjat, säger Henrik. Men det jag lägger ut styrs av vad jag känner har ett beständigt läsvärde. När jag är klar är tanken att bloggen blir en bok, i ett eller fler exemplar, precis som Anna önskade.

Ett exempel på något som Henrik lagt ut på bloggen är sagan han skrev när Tilda behövde ett sorgverktyg inför begravningen, ”Sagan om den trasiga mamman”.
– Frågorna började komma men Tilda hade inte tålamod att lyssna på mina svar. Vi behövde en saga och vi behövde knyta an till just hennes upplevelser.
Än så länge finns ”Sagan om den trasiga mamman” endast i ett exemplar men många har berörts av hur enkelt och träffsäkert Henrik förklarat döden.
– Jag la ut sagan på bloggen för att jag kände att den var för viktig för att behålla för oss själva. Efter den otroligt fina responsen och efter att ha sett hur bra den fungerat för Tilda så vill jag försöka förverkliga idén om att göra den till en bok. Men den är ju skriven särskilt för Tilda och kan nog behöva omarbetas något.

Henrik berättar att han känner att det finns de som förväntar sig att han ska fortsätta blogga om sitt och Tildas liv.
– Säkert tycker en del att det vore läsvärt men jag har inget behov att blogga om mitt liv och jag är försiktig med att inte använda bloggen till att sörja offentligt. Men jag sticker inte under stol med att jag har haft stor nytta av den i sorgbearbetningen. Dels genom att få skriva men också genom allt stöd man får via kommentarerna. Det är sådant man behöver höra och det har hjälpt både Anna och mig.

Vi sitter i vardagsrummet där Annas sjuksäng tidigare stod. Jag bläddrar i den fina bok som hon gjort till Tilda, ”Välkommen till världen älskade Tilda”, samtidigt som James Blunts ”Goodbye my lover” spelar i bakgrunden.
– Det här var min och Annas låt, berättar Henrik. Den spelades på begravningen också, lägger han till innan han berättar om tankarna han hade kring huruvida Tilda skulle få vara med på begravningen eller inte.
Även om Tilda hade sagt hejdå till mamma hemma kände Henrik att det var viktigt att hon också fick vara med och ta avsked i kyrkan som alla andra. Hon kommer kanske inte ha egna minnen från det, men hon ska ändå veta att hon tagit farväl av mamma.
– Hon fick vinka hejdå till mamma och lägga våra blommor på kistan. Hon grät inte själv men hon såg att jag grät och tröstade mig, berättar Henrik.

Idag är Henrik trygg i rollen som ensam pappa till Tilda men när Annas cancerbesked först kom kändes det annorlunda.
– Vi hade precis fått barn. Jag var Sverigechef på ett IT-bolag och tänkte ta pappaledigt nästkommande sommar för att sedan välja nästa utmaning i karriären. Plötsligt fanns risken att bli ensam förälder. Det kändes såklart skrämmande.

Henrik berättar att han tidigt bestämde sig att göra allt så rätt han kunde oavsett hur resan skulle sluta. Några månader in i Annas sjukdom slutade han jobba för att enbart ägna sig åt familjen. När Anna dog var han nästan helt slutkörd.
– Man sätter lätt sina egna behov längst bak i kön, säger han. Men det fanns också ljuspunkter. Som familj fick vi mycket tid med varandra. Och för Tilda var mammas sjukdom ett normaltillstånd – hon kallade till och med sjukhuset ”hemma” en gång. Det svåraste för henne var att förstå varför mamma ibland inte orkade ge henne uppmärksamhet.
Gradvis gled Tildas grundtrygghet över till Henrik.
– Idag känner jag Tilda otroligt bra och mitt i allt elände är jag verkligen glad att jag genom detta fått chansen att bli en så bra pappa. Vår relation är verkligen speciell. För egen del upplever jag att jag vuxit enormt som människa.

Henrik säger dock att han förstår att han som ensam förälder står inför en tuff period i sitt liv.
– Man ska få ihop vardagspusslet, börja jobba och hitta kärleken igen. Jag saknar det liv jag och Anna skulle ha haft och kan ibland tycka att livet är orättvist. Men är jag orolig? Nej. Jag har ett bra stöd från mina föräldrar, svärföräldrar och övrig släkt och vänner.

Han berättar att tänker använda den närmsta tiden helt till sitt och Tildas sorgarbete.
– Jag vill göra allt för att Tilda ska få de bästa förutsättningarna att bli en så hel människa som möjligt. Jag känner att jag lagt en bra grund genom att ge Tilda en konkret upplevelse av mammas död, förklaringar som hon kan ta till sig och möjlighet till avsked. Nu är jag mitt uppe i att bygga ett skafferi av minnen. Men vi ska inte använda allt nu. Tvärtom tror jag det är viktigt kunna plocka fram nya saker efterhand som sorgen bubblar upp. Det vi behöver mest just nu är att vara tillsammans och ha kul.


Henrik om…

Anna: ”Anna och jag träffades hösten 2004. Men nästan direkt efter att vi träffats stack hon iväg till Latinamerika med Rosa Bussarna. När hon två månader senare kom hem igen tog vi upp kontakten som vänner och gjorde under lång tid bara massa roliga saker tillsammans. Hon bestämde sig ganska tidigt – men jag lät henne hållas tills jag var helt säker. När jag väl lärt känna alla hennes fina egenskaper insåg jag att det var henne jag ville leva med.”

Att prata om döden: ”Innan Anna dog pratade vi aldrig med Tilda om cancer och döden. Vi förklarade bara att mamma var sjuk och behövde medicin. Tilda frågade inte så mycket, men när frågorna väl kom besvarade vi dem. En god regel är att försöka besvara barnets frågor men lämna det som barnet inte undrar över. När det gäller döden är det viktigt att tänka på vilka ord man använder. Somna in till exempel kan göra att barnet blir rädd för att somna.”

Tildas minnesskafferi: ”Det är viktigt med ett minnesskafferi för Tilda som kan ge henne en känsla av att hon känner mamma fast hon kanske inte kommer att ha några egna minnen. Jag insåg tidigt att jag har en livslång uppgift framför mig när det gäller att berätta för Tilda om mamma. Innan Anna dog började hon samla in mammaberättelser från sina vänner. Personliga brev skrivna till Tilda om mamma. I Tildas minnesskafferi finns också bloggen, ett brev från mamma, sagan, böcker som Anna gjort till Tilda, bildspelet från begravningen och godnattsånger som Anna spelat in. Jag har också filmer och 40’000 bilder från mitt, Annas och Tildas liv tillsammans.”

Att bevara mammas minne: ”Jag har funderat mycket på det här med ritualer för att hålla Annas minne vid liv på ett naturligt och okomplicerat sätt. Det känns självklart att fortsätta hedra Annas födelsedag, namnsdag och så vidare. Men jag har även gått igenom Annas saker och sparat sådant som kan passa som presenter i olika åldrar. I tonåren tror jag att det kan bli extra viktigt; det kan vara allt från smycken till kläder och saker som betydde mycket för Anna. Vi försökte en gång att tända ljus för mamma, men Tilda ville bara blåsa ut det. Hon är inte så gammal än att hon behöver tända ljus och tänka på mamma. Vi får bygga ritualer efter hand och se vad som passar oss.”

Sin egen sorg: ”Jag har ju haft lång tid på mig att bearbeta känslorna kring att förlora min livskamrat och bli ensam förälder. Det var skrämmande i början men när tiden var inne var jag så redo man kan bli, i alla fall på ett intelektuellt plan. Men saknaden kan man inte bearbeta förrän den kommer. Den kommer när alla måsten är avklarade och det har hjälpt mig mycket att ta ansvar för Tildas sorgbearbeting – genom det har jag hela tiden haft kontakt med min egen sorg och fått bearbeta känslorna.”


Utdrag ur bloggen

”Jag förklarade att mamma har kämpat så hårt för att kunna fortsätta vara med oss för att hon älskar oss. Men nu kan hon inte vara med oss, för hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Jag sa att ingen riktigt vet vad som händer när man dör och var mamma är nu. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. Andra tror att hon bor i våra hjärtan och att hon finns när vi tänker på henne. Jag vet att mamma blir glad när vi tänker på henne, för det har hon berättat för pappa. Var än mamma är nu så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen.

Med det sagt så växlade Tilda till ett brett leende. ”Ska vi kolla Bamse?” Jag torkade tårarna som rullade ner för mina kinder och log, och tänkte att hon är ett enda stort plåster för pappor som har väldigt ont. Vi sa hejdå till mamma och satte på Bamse och den flygande mattan.”

lördag 21 augusti 2010

Ett nytt liv


Många som följt Annas blogg har varit inne och tittat efter uppdateringar men intet nytt. Och jag som hade lovat att skriva av mig några saker till… Och det har jag gjort. Men det slumpade sig så att det blev artiklar. En artikel skrevs i samarbete med journalisten Lina Norman och har nu publicerats i septembernumret av Föräldrar & Barn. En annan artikel skrev jag själv som ett ”Mitt liv” reportage för Femina. Även den publiceras i septembernumret. Jag ska lägga ut dessa i någon form inom kort.

Men jag tänkte börja med att berätta lite om hur våren och sommaren har varit, och hur vi mår.

Tiden mellan Annas bortgång och begravningen var intensiv och fylld av måsten. Begravningsförberedelser och bouppteckning tog väldigt mycket kraft och tid. Det kändes tomt, ensamt och ledsamt men samtidigt hade jag en nyvunnen frihetskänsla. Mitt liv hade länge kretsat kring min sjuka Anna och plötsligt kunde jag börja tänka på mina egna behov. Det första jag gjorde efter begravningen var faktiskt att åka till Åre över en långhelg med några kompisar. Tilda fick åka till sina längtande morföräldrar. Det kändes otroligt skönt att komma iväg ett tag. Skidåkning, sol och kompisar var precis vad jag behövde.

Samtidigt kändes det konstigt att få må lite bra. Jag kände att omgivningen förväntade sig att jag skulle vara förkrossad, förtvivlad och känna avgrundsdjup sorg och saknad. Det klart jag hade sorg men så illa var det inte. Det var inte lätt att berätta hur jag kände utan att ge fel intryck.

Sen hände något oväntat. Jag kom hem och fick värsta pyspunkan! Inget driv. Jag visste precis vad jag behövde göra och i vilken ordning men det rullade liksom inte på av sig självt som det brukar. Det kändes som att jag behövde veva igång mig för varenda grej jag skulle göra och sen tappade jag farten direkt när jag var klar. Och så fick jag börja veva igen. Jag kände mig grymt ineffektiv. Jag kom gång på gång på mig själv med att sitta och fundera över vad jag borde göra istället för att bara sätta igång och göra det. Jag skjöt lätt på saker, även på sådant jag verkligen vill göra. Jag kunde sitta och läsa bloggkommentarer i timmar, följa länkar och planlöst surfa runt på andras bloggar, utan att egentligen läsa. En som kan det här sa –”du har ju sorg och du har kört stenhårt länge – klart du har pyspunka, det är så sorgen tar sig uttryck i början så vila och släpp känslan av ansvar gentemot Anna”.

Jag surfade runt lite och tog reda på vad sorg egentligen är och fick reda på att sorg är individuellt och inte följer ett tydligt mönster eller process, såsom t.ex. hur man hanterar en akut kris. Det är mer som ett ”böljande flöde” – en känslomässig process som man inte äger makt att hantera på ett intellektuellt sätt. Men vanliga sorgreaktioner är välkända; en känsla av bedövning, humörsvängningar, koncentrationssvårigheter, oregelbunden sömn, förändrade matvanor och energiförlust. Hmm, bedövningskänslan, koncentrationssvårigheterna och energiförlusten stämde ju helt in på hur jag mådde. Då hade jag ”normal” sorg alltså, utan att riktigt ha förstått det? Va skönt!

Jag satte igång med träning igen, något som länge legat nere. Tre löppass och två styrkepass i veckan. Energin började komma tillbaka. Jag tog tag i artiklarna. Att skriva av sig gjorde också susen. Att lämna in bouppteckningen och få de sista måstena avklarade innan Tildas sommarlov kändes befriande.

Även Tilda började komma tillbaka i gamla gängor. Hon har alltid varit väldigt glad, sprallig och trygg i sig själv. Innan begravningen var hon ofta förtvivlat ledsen. Efter begravningen kom en tydlig vändning och redan 5-6 veckor senare var hon nästan åter sitt gamla jag. Men tryggheten var inte fullt på plats. Det var väldigt viktigt för henne att alltid veta var jag var och när jag skulle komma tillbaka.

Tildas sommarlov från dagis blev min semester. Inga måsten. Bara hon och jag. Vi har ägnat oss åt att umgås med familj och vänner. Tilda har också fått träffa många kompisar. Vi har tankat höggradig energi i form av god mat, sol, bad, golf, träning, lek och långa sovmornar.

Nu är vi tillbaka i stan. Tilda längtade till dagis och mår otroligt bra. Tryggheten är tillbaka. Själv så bävade jag lite inför uppgiften att städa ur Annas personliga saker ur lägenheten. I början var det lite jobbigt. Men nu är det mesta klart och det känns bra. Familj och vänner har fått ärva kläder och skor, mm. Tilda har fått sitt minnesskafferi. En del har gått till välgörenhet och en del på sopen.

Man sörjer bakåt – vilket i mitt fall betyder att först lägga en väldigt jobbig tid till handlingarna. Det har jag nog klarat av nu. Sedan börjar man minnas och sakna det liv vi skulle haft, den livskamrat jag äntligen hade hittat, den mamma Tilda skulle haft och det syskon hon skulle fått. Jag vet att det är först när man hunnit förbi begravning, bouppteckning, städat ut och har plockat upp fötterna för hitta ett nytt liv som en annan sorg och saknad kommer. Men det känns helt okej. Jag har aldrig förut blickat bakåt, bara framåt. Kanske för mycket framåt. Att då och då minnas och sakna det som var bra känns bra.

På måndag sätter jag full rulle med att söka jobb. I våras låg motivationen att jobba djupt begraven. Kontrasten är stor. Idag mår jag bra, har energi och känner stor livsglädje och balans. Faktum är att jag aldrig förut känt mig så hel som människa. Jag ser förväntansfullt på framtiden men lever i nuet. I torsdags gick första jobbansökningen iväg och det kändes som att vända blad och börja ett nytt oskrivet kapitel. En annan del av hjärnan aktiverades.