Ge bröstcancer en box på läppen

I söndags skulle Anna fyllt 37 år. Vi la en blomkrans i vattnet till mamma Anna (hennes aska är spridd i vatten), och vi sjöng ”Vad är det för dag idag”. Tilda var ledsen men ändå lite glad att kunna ge mamma en blomma, för hon har tänkt mycket på henne senaste tiden. Hon förstår att mamma inte kommer tillbaka och saknar henne mycket. På kvällarna så säger hon ibland: ”Pappa…”. Och jag svarar: ”Ja, Tilda vännen vad är det…?” Och hon säger: ”Jag saknar mamma…”. Vi pratar en stund om livet och så somnar vi efter en stund. Nästa morgon är hon sprudlande glad och längtar till dagis.

Och så är det – saknaden finns där punktvis i form av en mamma och livskamrat som inte finns, ett familjeliv som inte blev riktigt som man tänkt. Men livet går vidare, för man måste vidare. Livet är för dyrbart att inte levas.

Sommaren ägnade vi åt att få tillbaka energi och att träffa goda vänner. Och vi hade en fantastisk sommar! Vi hann med så mycket – avslappning, bus, kul, kompisar, sol, bad och allt som gör livet värt att leva. Och det gjorde gott!

Tilda mår bra. Hon är en så stor 2,5-åring. Hon är väldigt läraktig, hjälpsam och självständig. Hon har slutat med blöjor och det har gått hur enkelt som helst. Hon räknar och vill lära sig bokstäver – snart kan hon stava sitt namn. Hon läser böcker själv genom att berätta vad hon ser på bilderna. Hon kan klä av och på sig själv, och hon hjälper pappa med städning och matlagning. Hon får veckopeng – 10 kronor. Fem köper hon lördagsgodis för, tablettask, och fem sparar hon i spargrisen. I söndags fick hon en ”mammapresent” på mamma Annas födelsedag – en liten plånbok som hon kan ha sina pengar i när vi ska till affären och handla. Hon blev jätteglad för den och berättade på dagis att hon fått en fin mammapresent. Och pappa är så stolt!

För egen del så har jag flera glädjeämnen som gör att jag faktiskt mår väldigt bra. Bland annat så har jag börjat jobba igen. Jag har hittat ett riktigt kul jobb som handlar om att bygga upp ett nytt affärsområde på ett företag. Och det allra bästa är att det finns en bra balans i det hela – jag skulle kunna jobba dygnet runt men det finns en genuin förståelse för att jag är ensam förälder och att Tilda går före allt. Och det funkar riktigt bra!

I morgon, torsdag den 28 oktober, är det Rosa bandet – galan för insamling till bröstcancerforskning. Jag har ställt upp på ett TV-inslag för jag tycker att det är viktigt med forskning. Jag vill att Tilda ska kunna känna att pappa gjort vad han kan för att man i framtiden ska slippa dö av bröstcancer. Så titta på galan (kl. 20.00 på TV3) ge bröstcancer en box på läppen! Eller skänk en peng i Annas namn.

Mitt Liv - Anna, Henrik & Tilda

Artikeln är skriven i Juni och publicerad i Septembernumret av Femina

Text: Henrik Gustafson, Bild: Lina & Linda


Anna dog i våras av aggressiv bröstcancer. Efter sig lämnade hon sin man, sin lilla dotter och en av vårens mest uppmärksammade bloggar om cancer.

–Jag önskar att någon hade talat om för mig vad som väntade, så att jag hade kunnat göra mera rätt. Det är därför jag berättar min historia här. Många män står förstenade vid sidan av hela resan, säger Henrik.

Det var sensommar. Vi var kära och hade nyligen fått en underbar liten dotter. Vi ville flytta till större och hade börjat titta på hus och lägenheter. Sedan tänkte vi gifta oss och efter det var det nog dags att skaffa ett syskon till Tilda, som då var 6 månader. Jag såg fram emot att ta pappaledigt och därefter byta jobb. Anna såg fram emot att sluta amma, för hon hade ont i ena bröstet.

I september 2008 fick vi veta att det inte var mjölkstockning, utan aggressiv bröstcancer med spridning till lymfsystemet. Dagen efter samlade jag min personal på jobbet och berättade gråtande att jag riskerade att förlora min Anna.

När den värsta chocken lagt sig ställde vi in oss på ett tufft år med cellgiftsbehandlingar, operation och strålning. Anna var fast besluten att knäcka cancern trots dåliga odds. Vi insåg att det skulle bli jobbigt, men man förstår ju inte på vilket sätt.

Jag var Sverigechef på ett IT-bolag och slets snart mellan familjens behov och jobbets krav. I november samma år varslades hela Sverigekontoret om nedläggning och för mig blev det en skänk från ovan. Jag slutade jobba och kunde fokusera helt på familjen. Tilda var då 10 månader.

Formellt var jag pappaledig och min ledighet var i många avseenden inte så olik andra pappors med ansvar för barn, städning, handling, matlagning, tvättning och familjebestyr. Jag gillade mitt nya ”pappajobb” och tyckte att jag var riktigt duktig på det. Men jag var ju inte ensam hemma om dagarna och om kvällarna kunde jag inte lämna över till en längtande mamma som gärna tog hand om lek och läggning. Vi hade båda lämnat vår andra värld, jobbet, med allt vad det innebär som motpol i en relation.

Vi levde i vår cancerkokong och började snart gå varandra på nerverna. Det tror jag drabbar de flesta.

Cancerbehandling, i synnerhet den tuffa sort som Anna fick, förändrar personen. Det för med sig en hel rad fysiska problem, i Annas fall; ofantlig trötthet, illamående, huvudvärk, ömmande fötter och händer, nagelproblem, viktuppgång och mycket annat. Hennes självkänsla fick sig en rejäl knäck.

Med tuff och långvarig cellgiftsbehandling är det även vanligt att man får allt svårare att fungera normalt. Med cancerjargong kallas det ”cytohjärna”. Ganska tidigt märkte jag att Anna började få svårare att planera, strukturera och organisera. Stresströskeln sjönk och hon blev alltmer detaljfokuserad. I början hade jag väldigt svårt att förstå varför hon inte kunde se längre än till nästa sak som måste göras – och varför det var så otroligt viktigt att den gjordes före allt annat.

Även som frisk hade Anna ett stort kontrollbehov, men hon var otroligt skärpt och hade ett fantastiskt bra minne, så vem tänkte på det? När minnet började svika och förmågan att planera och prioritera minskade blev hon alltmer känslostyrd. Behovet att ha kontroll på läget ökade – och med det antalet lappar och listor. Men ofta hade hon inte ork och förmåga att göra allt som stod på lapparna. Kraften rann snabbt och helt oanmält ur kroppen och det var oerhört frustrerande för henne att hela tiden underskatta sin förmåga. När hon upplevde att hon tappade kontrollen fick hon panikångest.

Vi blev långsamt berövade den grundläggande förutsättningen för en fungerande relation – rätten till schyssta spelregler vid konfliktlösning. Det var något som vi alltid hade varit duktiga på och det utgjorde ett viktigt fundament i vårt förhållande. Sjukdomen och den tuffa behandlingen begränsade alltmer Annas förmåga att hantera en komplex omvärld, vilket man löser genom att reducera allt till svart och vitt. I den världen finns bara en karta, en väg, ett perspektiv, en lösning.

Anna uppvisade efterhand ett annat beteende, att i ett väldigt utsatt läge omedvetet testa om jag stod pall. Konflikter kunde starta med bagateller och snabbt kulminera, ibland med hot om separation. Med en rationell utgångspunkt är det alltid någons fel. Men det var inte Annas, och det var inte mitt.

För mig är allt detta cancermonstret, det förändrade och tog min fina Anna, vårt liv, vår framtid och Tildas mamma. En omvälvande och avgörande insikt för mig var att inse att det var cancermonstret som blev arg på mig, inte min vän. Jag insåg att det var lönlöst att bli arg tillbaka, det hon behövde var ju extra mycket kärlek. Jag blev en väloljad vindflöjel och det räddade relationen. Även om jag blev rätt hygglig på att handla enligt denna insikt så var jag aldrig helt nöjd utan kände mig hela tiden otillräcklig och ensam. Att skriva av mig för byrålådan blev en oerhört viktig ventil.

Som närmast anhörig är det väldigt lätt att hela tiden försaka sina egna behov eftersom man nästan konstant känner att de står i konflikt med de behov ens partner har. Men resan är lång och man gör båda en björntjänst om man inte tar hand om sig både fysiskt och psykiskt när möjlighet ges. Jag hade inte jobbet som tillförde ”egen tid” och den sociala dimensionen. Vi prioriterade att umgås med Annas vänkrets, inte min, och jag försakade träning och intressen. Hade jag fått göra om resan hade jag åtminstone försökt behålla träningen.

Det som gjorde att jag orkade var nog mitt sätt att hantera sitiationen på ett mentalt plan. Medan Anna åkte bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan, att leva eller dö, så fokuserade jag på vad jag kunde göra i nuet – liv eller död låg ju bortom min kontroll. Genom att hålla mig mentalt öppen så utarbetade jag omedvetet en överlevnadsstrategi för båda utfallen.

Anna började blogga direkt efter hon fått sin dödsdom – och det var en av de bästa sakerna hon gjorde i livet. I november 2009 fick vi beskedet att cancern spritt sig till hjärnan och vi förstod båda vad det innebar. Dessförinnan hade hon lagt stor energi på att hålla familj, vänner och bekanta kontinuerligt uppdaterade om läget. Det blev inte mycket energi kvar till mig. Med bloggen som stöd vände hon i stället all den energin inåt – till mig och Tilda. Den första månaden efter beskedet upplevde jag som väldigt harmonisk och fin. Vi förälskade oss på nytt i varandra och bestämde oss för att göra det vi länge skjutit upp – att gifta oss. Det blev enkelt men jättefint.

Bloggen var för oss ett ovärderligt verktyg att meddela oss med omvärlden. Man har varken tid eller ork att hålla ens de närmaste uppdaterade genom telefon när man har det tufft. Den fick oss att med omsorg sätta ord på våra upplevelser och känslor. Och på det sätt den berört har både kända och okända kunnat känna delaktighet, få förståelse och visa omsorg. Dialogen som möjliggjordes var faktiskt lika viktig för våra vänner som för oss själva. Mina vänner och bekanta har kunnat känna närhet med vår situation fastän den personliga kontakten varit nästan obefintlig. I dag är mina upplevelser öppen terräng, inte minerad mark. När vi nu ses eller hörs så kan vi prata om det jag varit med om utan att det känns komplicerat och svårt.

Bloggen hjälpte mig också att släppa ut gråten. Man behöver gråta över så mycket – ledsen, arg och rädd som man är. Det var otroligt skönt att kunna sätta sig framför skärmen, läsa kommentarerna och låta tårarna rinna tills de var slut.

Anna vårdades i hemmet och somnade stillsamt in en fin marsmorgon 2010. Jag hade tidigt bestämt mig för att stötta henne och inte lämna skeppet vad som än hände. Jag orkade distansen ut och i dag är jag stolt över att känna att jag gjort allt i min makt att vara ett bra stöd till Anna och samtidigt klara av att axla hela föräldraskapet. Jag gjorde väl inte så mycket ”fel”, men jag önskar att någon hade talat om för mig vad som väntade så att jag hade kunnat göra mera rätt tidigare. Det är därför jag berättar. Många män ser inte lavinen som kommer och alltför många står förstenade vid sidan av hela resan.

Så länge man är på tillfälligt besök i cancerland kan livet se rätt normalt ut. Bara för att man kan komma att dö så är man inte dödssjuk jämt. Men inuti den som drabbats pågår ett värdskrig både fysiskt och psykiskt från dag ett. Det är det man måste förstå när man är den som står jämte.

Man säger att ett barns sorg är randig, vilket betyder att de sörjer i små portioner. Under de fem veckor som gick fram till begravningen var Tilda ofta väldigt ledsen. Hon kunde börja gråta förtvivlat för små saker, men efter några minuter i famnen gick det oftast över – lika plötsligt som hon blivit ledsen var hon glad igen. Under dessa korta stunder var hon ofta mottaglig för att prata om mamma och få bekräftelse på det som hänt.

Efter några veckor började frågorna komma. ”Är mamma på landet”? Hon hypotestestade – ”...mamma är död just nu”. Jag försökte förklara men det var svårt att få en vettig kommunikation. Vi behövde ett sorgverktyg som var anpassat för Tilda och hennes ålder, och hon älskar ju sagor – och så kom Sagan om den trasiga mamman till (den ligger på bloggen).

Jag kände instinktivt att det skulle vara viktigt för henne att få vara med på begravningen och det gick över förväntan. Hon såg att pappa grät och tröstade. Hon fick lägga sin egen blomma på mammas kista och hon vinkade hejdå. Det var ljust, personligt och starkt känslosamt. Annas kista kantades av blommor i vitt och rosa – precis som hon önskat.

Efter begravningen förändrades Tildas sinnesstämning och humör. Jag kände att hon fick ta sitt avsked. Ränderna fanns kvar en tid, men hon blev inte längre förtvivlat ledsen. Nu är hon för det mesta glad och busig. Men hon är fortfarande mer pappig än tidigare och jag måste hela tiden vara väldigt tydlig och tala om vart jag ska gå och när jag kommer tillbaka, även om det bara är till ett annat rum. Jag har lärt mig att Tildas sorg i dag handlar mer om trygghet, än att bearbeta saknad. Jag tycker mig se att hon tar ett omtag på hela anknytningsprocessen, denna gång utan mamma.

Jag har haft lång tid på mig att bearbeta känslorna kring att förlora min livskamrat och bli ensam förälder. Det var skrämmande i början men när tiden var inne var jag så redo man kan bli, i alla fall på ett intellektuellt plan. Den stora saknaden kan man inte bearbeta förrän den kommer och det gör den nu när alla måsten är avklarade.
Jag var helt slut efter begravningen. Det kändes som jordens pyspunka. För att fylla på med energi började jag träna igen, och det hjälpte mycket. Det har också hjälpt mig att ta ansvar för Tildas sorgebearbetning – genom det har jag hela tiden haft kontakt med min egen sorg och fått bearbeta känslorna. Anna skulle inte vilja att jag fastnade i den. Jag vet att jag hedrar henne bäst genom att hedra livet fullt ut.

Utdrag ur bloggen: ”När morgonen kom hade hemsjukvården hunnit tvätta och bädda om Anna. Jag hade städat bort allt onödigt, satt upp en stor fin bild på Anna över sängen, tänt ljus och satt på lugn fin musik. När Tilda vaknade fick hon välling. Sedan berättade jag att något väldigt tråkigt hänt. Vi satte oss intill mamma. Tilda frågade om mamma sov. Jag förklarade. Mamma sover inte. Mamma är död för att kroppen var trasig och inte gick att laga med medicin. Mamma kan inte andas i den trasiga kroppen och hjärtat kan inte längre slå. Tilda kände på mammas hand och konstaterade att mammas kropp var trasig. Hon tittade på bilden av mamma ovanför sängen och sen på mammas kropp. Hon tycktes förstå att mamma inte fanns därinne längre. Jag förklarade att mamma har kämpat så hårt för att kunna fortsätta vara med oss för att hon älskar oss. Men nu kan hon inte vara med längre, för hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Jag sa att ingen riktigt vet vad som händer när man dör och var mamma är nu. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. Andra tror att hon bor i våra hjärtan och att hon finns när vi tänker på henne. Var än mamma är nu så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen.

Med det sagt så växlade Tilda till ett brett leende. –”Ska vi kolla Bamse”? Jag torkade tårarna och log, och tänkte att hon är ett enda stort plåster för pappor som har väldigt ont. Vi sa hejdå till mamma och satte på Bamse och den flygande mattan.”

Mamma Anna dog i cancer - Henrik blev ensam kvar med dottern Tilda, 2 år

Artikeln är skriven i slutet av Maj och publicerad i Septembernumret av Föräldrar & Barn

Text: Lina Norman, Bild: Maria Rosenlöf


När hustrun Anna tidigare i år dog i cancer blev Henrik ensam kvar med tvååriga dottern Tilda. Efter sig lämnade Anna en av vårens mest uppmärksammade bloggar om cancer – en naken, personlig och känslosam vittnesbörd om livet i dödens väntrum. Efter Annas död har Henrik fortsatt att dela med sig av utvalda erfarenheter, bland annat hur han pratat med Tilda om det svåra – att mamma inte längre finns.

Henrik satt bredvid Anna hemma i vindsvåningen på Kungsholmen den där tidiga marsmorgonen när livet sakta gled ur henne. Sedan hade han ett par timmar på sig innan Tilda som sov i den vita barnsängen i rummet bredvid skulle vakna...
– Jag hängde upp en fin bild på Anna, tände ljus och satte på lugn musik, säger Henrik. När Tilda vaknade förklarade jag att någonting väldigt tråkigt hade hänt och så satte vi oss vid mamma.

Henrik förstod tidigt att Tildas sorg var hans ansvar.
– Saknaden efter mamma kommer att vara livslång, men sorgen ska inte behöva vara det, säger han.
När Annas bröstcancer spridit sig till hjärnan och de därmed inte längre var på tillfälligt besök i cancerland reste det många svåra frågor, däribland hur han skulle förklara om döden för ett så litet barn som Tilda.
Han visste att hon förstod ordet trasig och att hon var medveten om att vissa saker gick att laga medan andra var för trasiga. Han förklarade därför att mammas kropp var för trasig för att laga med medicin och att mamma hade blivit tvungen att lämna kroppen.
– Tilda tittade på den fina bilden av mamma som hängde på väggen ovanför sängen och sedan tittade hon på mamma. Hon fick också ta på mammas kalla hand och jag kände hur polletten trillade ner, säger Henrik. I nästa ögonblick ville hon kolla Bamse.

Senare den dagen uppdaterade Henrik bloggen och kommentarerna började strömma in. Bara genom att läsa ett fåtal förstår man hur berörda människor blivit av Annas och Henriks ord och hur stort värde som satts på att få ta del av deras erfarenheter. Inlägget Henrik skrev efter att Anna tog sitt sista andetag har fått närmare 800 kommentarer.

Anna fick diagnosen bröstcancer hösten 2008, ett halvår efter att Tilda kommit till världen. När Anna sedan, efter operationer och jobbiga behandlingar, fick det tunga beskedet att cancern ändå spridit sig till hjärnan orkade hon inte längre ha den kommunikation utåt som hon tidigare haft.
– Bloggen blev en ny kommunikationsform, berättar Henrik. Men Anna såg den även som en tidskapsel för Tilda och ville att den i slutändan skulle bli en bok.

Då det verkligen började ta fart med bloggen, efter att bland andra Vimmelmamman Lotta Gray uppmärksammat den, låg Anna inlagd på sjukhus och alla fina kommentarer hjälpte henne att få tillbaka livsgnistan.
– Att jag har fortsatt att lägga ut saker på bloggen beror på att jag vill slutföra det Anna påbörjat, säger Henrik. Men det jag lägger ut styrs av vad jag känner har ett beständigt läsvärde. När jag är klar är tanken att bloggen blir en bok, i ett eller fler exemplar, precis som Anna önskade.

Ett exempel på något som Henrik lagt ut på bloggen är sagan han skrev när Tilda behövde ett sorgverktyg inför begravningen, ”Sagan om den trasiga mamman”.
– Frågorna började komma men Tilda hade inte tålamod att lyssna på mina svar. Vi behövde en saga och vi behövde knyta an till just hennes upplevelser.
Än så länge finns ”Sagan om den trasiga mamman” endast i ett exemplar men många har berörts av hur enkelt och träffsäkert Henrik förklarat döden.
– Jag la ut sagan på bloggen för att jag kände att den var för viktig för att behålla för oss själva. Efter den otroligt fina responsen och efter att ha sett hur bra den fungerat för Tilda så vill jag försöka förverkliga idén om att göra den till en bok. Men den är ju skriven särskilt för Tilda och kan nog behöva omarbetas något.

Henrik berättar att han känner att det finns de som förväntar sig att han ska fortsätta blogga om sitt och Tildas liv.
– Säkert tycker en del att det vore läsvärt men jag har inget behov att blogga om mitt liv och jag är försiktig med att inte använda bloggen till att sörja offentligt. Men jag sticker inte under stol med att jag har haft stor nytta av den i sorgbearbetningen. Dels genom att få skriva men också genom allt stöd man får via kommentarerna. Det är sådant man behöver höra och det har hjälpt både Anna och mig.

Vi sitter i vardagsrummet där Annas sjuksäng tidigare stod. Jag bläddrar i den fina bok som hon gjort till Tilda, ”Välkommen till världen älskade Tilda”, samtidigt som James Blunts ”Goodbye my lover” spelar i bakgrunden.
– Det här var min och Annas låt, berättar Henrik. Den spelades på begravningen också, lägger han till innan han berättar om tankarna han hade kring huruvida Tilda skulle få vara med på begravningen eller inte.
Även om Tilda hade sagt hejdå till mamma hemma kände Henrik att det var viktigt att hon också fick vara med och ta avsked i kyrkan som alla andra. Hon kommer kanske inte ha egna minnen från det, men hon ska ändå veta att hon tagit farväl av mamma.
– Hon fick vinka hejdå till mamma och lägga våra blommor på kistan. Hon grät inte själv men hon såg att jag grät och tröstade mig, berättar Henrik.

Idag är Henrik trygg i rollen som ensam pappa till Tilda men när Annas cancerbesked först kom kändes det annorlunda.
– Vi hade precis fått barn. Jag var Sverigechef på ett IT-bolag och tänkte ta pappaledigt nästkommande sommar för att sedan välja nästa utmaning i karriären. Plötsligt fanns risken att bli ensam förälder. Det kändes såklart skrämmande.

Henrik berättar att han tidigt bestämde sig att göra allt så rätt han kunde oavsett hur resan skulle sluta. Några månader in i Annas sjukdom slutade han jobba för att enbart ägna sig åt familjen. När Anna dog var han nästan helt slutkörd.
– Man sätter lätt sina egna behov längst bak i kön, säger han. Men det fanns också ljuspunkter. Som familj fick vi mycket tid med varandra. Och för Tilda var mammas sjukdom ett normaltillstånd – hon kallade till och med sjukhuset ”hemma” en gång. Det svåraste för henne var att förstå varför mamma ibland inte orkade ge henne uppmärksamhet.
Gradvis gled Tildas grundtrygghet över till Henrik.
– Idag känner jag Tilda otroligt bra och mitt i allt elände är jag verkligen glad att jag genom detta fått chansen att bli en så bra pappa. Vår relation är verkligen speciell. För egen del upplever jag att jag vuxit enormt som människa.

Henrik säger dock att han förstår att han som ensam förälder står inför en tuff period i sitt liv.
– Man ska få ihop vardagspusslet, börja jobba och hitta kärleken igen. Jag saknar det liv jag och Anna skulle ha haft och kan ibland tycka att livet är orättvist. Men är jag orolig? Nej. Jag har ett bra stöd från mina föräldrar, svärföräldrar och övrig släkt och vänner.

Han berättar att tänker använda den närmsta tiden helt till sitt och Tildas sorgarbete.
– Jag vill göra allt för att Tilda ska få de bästa förutsättningarna att bli en så hel människa som möjligt. Jag känner att jag lagt en bra grund genom att ge Tilda en konkret upplevelse av mammas död, förklaringar som hon kan ta till sig och möjlighet till avsked. Nu är jag mitt uppe i att bygga ett skafferi av minnen. Men vi ska inte använda allt nu. Tvärtom tror jag det är viktigt kunna plocka fram nya saker efterhand som sorgen bubblar upp. Det vi behöver mest just nu är att vara tillsammans och ha kul.


Henrik om…

Anna: ”Anna och jag träffades hösten 2004. Men nästan direkt efter att vi träffats stack hon iväg till Latinamerika med Rosa Bussarna. När hon två månader senare kom hem igen tog vi upp kontakten som vänner och gjorde under lång tid bara massa roliga saker tillsammans. Hon bestämde sig ganska tidigt – men jag lät henne hållas tills jag var helt säker. När jag väl lärt känna alla hennes fina egenskaper insåg jag att det var henne jag ville leva med.”

Att prata om döden: ”Innan Anna dog pratade vi aldrig med Tilda om cancer och döden. Vi förklarade bara att mamma var sjuk och behövde medicin. Tilda frågade inte så mycket, men när frågorna väl kom besvarade vi dem. En god regel är att försöka besvara barnets frågor men lämna det som barnet inte undrar över. När det gäller döden är det viktigt att tänka på vilka ord man använder. Somna in till exempel kan göra att barnet blir rädd för att somna.”

Tildas minnesskafferi: ”Det är viktigt med ett minnesskafferi för Tilda som kan ge henne en känsla av att hon känner mamma fast hon kanske inte kommer att ha några egna minnen. Jag insåg tidigt att jag har en livslång uppgift framför mig när det gäller att berätta för Tilda om mamma. Innan Anna dog började hon samla in mammaberättelser från sina vänner. Personliga brev skrivna till Tilda om mamma. I Tildas minnesskafferi finns också bloggen, ett brev från mamma, sagan, böcker som Anna gjort till Tilda, bildspelet från begravningen och godnattsånger som Anna spelat in. Jag har också filmer och 40’000 bilder från mitt, Annas och Tildas liv tillsammans.”

Att bevara mammas minne: ”Jag har funderat mycket på det här med ritualer för att hålla Annas minne vid liv på ett naturligt och okomplicerat sätt. Det känns självklart att fortsätta hedra Annas födelsedag, namnsdag och så vidare. Men jag har även gått igenom Annas saker och sparat sådant som kan passa som presenter i olika åldrar. I tonåren tror jag att det kan bli extra viktigt; det kan vara allt från smycken till kläder och saker som betydde mycket för Anna. Vi försökte en gång att tända ljus för mamma, men Tilda ville bara blåsa ut det. Hon är inte så gammal än att hon behöver tända ljus och tänka på mamma. Vi får bygga ritualer efter hand och se vad som passar oss.”

Sin egen sorg: ”Jag har ju haft lång tid på mig att bearbeta känslorna kring att förlora min livskamrat och bli ensam förälder. Det var skrämmande i början men när tiden var inne var jag så redo man kan bli, i alla fall på ett intelektuellt plan. Men saknaden kan man inte bearbeta förrän den kommer. Den kommer när alla måsten är avklarade och det har hjälpt mig mycket att ta ansvar för Tildas sorgbearbeting – genom det har jag hela tiden haft kontakt med min egen sorg och fått bearbeta känslorna.”


Utdrag ur bloggen

”Jag förklarade att mamma har kämpat så hårt för att kunna fortsätta vara med oss för att hon älskar oss. Men nu kan hon inte vara med oss, för hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Jag sa att ingen riktigt vet vad som händer när man dör och var mamma är nu. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. Andra tror att hon bor i våra hjärtan och att hon finns när vi tänker på henne. Jag vet att mamma blir glad när vi tänker på henne, för det har hon berättat för pappa. Var än mamma är nu så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen.

Med det sagt så växlade Tilda till ett brett leende. ”Ska vi kolla Bamse?” Jag torkade tårarna som rullade ner för mina kinder och log, och tänkte att hon är ett enda stort plåster för pappor som har väldigt ont. Vi sa hejdå till mamma och satte på Bamse och den flygande mattan.”

Ett nytt liv

Många som följt Annas blogg har varit inne och tittat efter uppdateringar men intet nytt. Och jag som hade lovat att skriva av mig några saker till… Och det har jag gjort. Men det slumpade sig så att det blev artiklar. En artikel skrevs i samarbete med journalisten Lina Norman och har nu publicerats i septembernumret av Föräldrar & Barn. En annan artikel skrev jag själv som ett ”Mitt liv” reportage för Femina. Även den publiceras i septembernumret. Jag ska lägga ut dessa i någon form inom kort.

Men jag tänkte börja med att berätta lite om hur våren och sommaren har varit, och hur vi mår.

Tiden mellan Annas bortgång och begravningen var intensiv och fylld av måsten. Begravningsförberedelser och bouppteckning tog väldigt mycket kraft och tid. Det kändes tomt, ensamt och ledsamt men samtidigt hade jag en nyvunnen frihetskänsla. Mitt liv hade länge kretsat kring min sjuka Anna och plötsligt kunde jag börja tänka på mina egna behov. Det första jag gjorde efter begravningen var faktiskt att åka till Åre över en långhelg med några kompisar. Tilda fick åka till sina längtande morföräldrar. Det kändes otroligt skönt att komma iväg ett tag. Skidåkning, sol och kompisar var precis vad jag behövde.

Samtidigt kändes det konstigt att få må lite bra. Jag kände att omgivningen förväntade sig att jag skulle vara förkrossad, förtvivlad och känna avgrundsdjup sorg och saknad. Det klart jag hade sorg men så illa var det inte. Det var inte lätt att berätta hur jag kände utan att ge fel intryck.

Sen hände något oväntat. Jag kom hem och fick värsta pyspunkan! Inget driv. Jag visste precis vad jag behövde göra och i vilken ordning men det rullade liksom inte på av sig självt som det brukar. Det kändes som att jag behövde veva igång mig för varenda grej jag skulle göra och sen tappade jag farten direkt när jag var klar. Och så fick jag börja veva igen. Jag kände mig grymt ineffektiv. Jag kom gång på gång på mig själv med att sitta och fundera över vad jag borde göra istället för att bara sätta igång och göra det. Jag skjöt lätt på saker, även på sådant jag verkligen vill göra. Jag kunde sitta och läsa bloggkommentarer i timmar, följa länkar och planlöst surfa runt på andras bloggar, utan att egentligen läsa. En som kan det här sa –”du har ju sorg och du har kört stenhårt länge – klart du har pyspunka, det är så sorgen tar sig uttryck i början så vila och släpp känslan av ansvar gentemot Anna”.

Jag surfade runt lite och tog reda på vad sorg egentligen är och fick reda på att sorg är individuellt och inte följer ett tydligt mönster eller process, såsom t.ex. hur man hanterar en akut kris. Det är mer som ett ”böljande flöde” – en känslomässig process som man inte äger makt att hantera på ett intellektuellt sätt. Men vanliga sorgreaktioner är välkända; en känsla av bedövning, humörsvängningar, koncentrationssvårigheter, oregelbunden sömn, förändrade matvanor och energiförlust. Hmm, bedövningskänslan, koncentrationssvårigheterna och energiförlusten stämde ju helt in på hur jag mådde. Då hade jag ”normal” sorg alltså, utan att riktigt ha förstått det? Va skönt!

Jag satte igång med träning igen, något som länge legat nere. Tre löppass och två styrkepass i veckan. Energin började komma tillbaka. Jag tog tag i artiklarna. Att skriva av sig gjorde också susen. Att lämna in bouppteckningen och få de sista måstena avklarade innan Tildas sommarlov kändes befriande.

Även Tilda började komma tillbaka i gamla gängor. Hon har alltid varit väldigt glad, sprallig och trygg i sig själv. Innan begravningen var hon ofta förtvivlat ledsen. Efter begravningen kom en tydlig vändning och redan 5-6 veckor senare var hon nästan åter sitt gamla jag. Men tryggheten var inte fullt på plats. Det var väldigt viktigt för henne att alltid veta var jag var och när jag skulle komma tillbaka.

Tildas sommarlov från dagis blev min semester. Inga måsten. Bara hon och jag. Vi har ägnat oss åt att umgås med familj och vänner. Tilda har också fått träffa många kompisar. Vi har tankat höggradig energi i form av god mat, sol, bad, golf, träning, lek och långa sovmornar.

Nu är vi tillbaka i stan. Tilda längtade till dagis och mår otroligt bra. Tryggheten är tillbaka. Själv så bävade jag lite inför uppgiften att städa ur Annas personliga saker ur lägenheten. I början var det lite jobbigt. Men nu är det mesta klart och det känns bra. Familj och vänner har fått ärva kläder och skor, mm. Tilda har fått sitt minnesskafferi. En del har gått till välgörenhet och en del på sopen.

Man sörjer bakåt – vilket i mitt fall betyder att först lägga en väldigt jobbig tid till handlingarna. Det har jag nog klarat av nu. Sedan börjar man minnas och sakna det liv vi skulle haft, den livskamrat jag äntligen hade hittat, den mamma Tilda skulle haft och det syskon hon skulle fått. Jag vet att det är först när man hunnit förbi begravning, bouppteckning, städat ut och har plockat upp fötterna för hitta ett nytt liv som en annan sorg och saknad kommer. Men det känns helt okej. Jag har aldrig förut blickat bakåt, bara framåt. Kanske för mycket framåt. Att då och då minnas och sakna det som var bra känns bra.

På måndag sätter jag full rulle med att söka jobb. I våras låg motivationen att jobba djupt begraven. Kontrasten är stor. Idag mår jag bra, har energi och känner stor livsglädje och balans. Faktum är att jag aldrig förut känt mig så hel som människa. Jag ser förväntansfullt på framtiden men lever i nuet. I torsdags gick första jobbansökningen iväg och det kändes som att vända blad och börja ett nytt oskrivet kapitel. En annan del av hjärnan aktiverades.

Tack!

100 tusen tack alla underbara bloggläsare!

På kort tid tog omvärlden till sig Annas blogg. Under 6 månader (från nov -09 till maj -10) har våra 25 inlägg attraherat cirka 900.000 besök av 100.000 unika besökare, vilka hedrat oss med 5.000 kärleksfulla kommentarer – wow!!

Läsekretsen har varit otroligt trogen. Över 70% har återkommit var tredje dag eller oftare, många läsare har kollat efter uppdateringar flera gånger per dag. 250 personer är ”följare” och får mejl så fort något nytt postas. Responsen har varit blixtsnabb. Många som följt Annas blogg har egna bloggar – närmare 800 andra bloggar har länkar till Annas blogg. Flera av dessa är namnkunniga bloggare; Vimmelmamman Lotta Grey, George Schottl från Himlen kan vänta, Magdalena Graf, m.fl. Bloggen har fått spridning långt utanför Sverige – besöken kommer från över 100 länder och har översatts till ca 50 andra språk. Det är nästan svårt att ta in dessa översvallande siffror.

Lovorden om bloggen är många och fina. Många nämner den varma positiva tonen, att vi skriver så vackert om något så svårt, att vi vågat beskriva vår svåra situation så naket och personligt, och att man som läsare blir ödmjuk inför livets förgänglighet och inser värdet i att leva här och nu. Jag blir oerhört stolt och glad att Annas blogg berört människor på det sättet. I gengäld har vi fått uppleva en närmast obeskrivlig våg av värme, kärlek och omtanke i form av hundratals kommentarer per inlägg, och inte en enda med negativ innebörd – utan bara kärlek!

Bloggen var för oss ett ovärderligt verktyg att meddela oss med omvärlden. Man har varken tid eller ork att hålla ens de närmaste uppdaterade genom telefon när man har det tufft. Den fick oss att med omsorg sätta ord på våra upplevelser och känslor. Och på det sätt den berört har både kända och okända kunnat känna delaktighet, få förståelse och visa omsorg. Dialogen som möjliggjordes var faktiskt lika viktig för våra vänner som för oss själva. Och för mig idag är mina upplevelser öppen terräng, inte minerad mark. Det är jätteviktigt för mig att mina vänner och bekanta har kunnat känna närhet med vår situation fastän den personliga kontakten med många varit nästan obefintlig. När vi nu ses eller hörs så kan vi prata om det jag varit med om utan att det känns komplicerat och svårt.


Tack alla ni kompetenta medmänniskor inom vård och omsorg!

I samband med Annas sjukdom träffade vi väldigt många människor inom vård och omsorg, de allra flesta otroligt kompetenta och professionella. Men det är inte för att ni gjorde era jobb ni förtjänar tack utan för att ni agerade medmänniskor, ni såg oss, inte patienten Anna och hennes bihang. I själva bemötandet och omhändertagandet möttes vi av ett stort mått av empati och värme. Några fick oss att känna oss speciella och nästan omhuldade. Vi ansåg oss lyckligt lottade att ha haft förmånen att ha fått vara i otroligt goda händer under hela resan.

Ett stort och varmt tack till alla er underbara medmänniskor på KS, Sabbatsberg, St. Göran, Stockholms Sjukhem och Carema – ingen nämnd vid namn, men heller ingen glömd.


Tack för blommor, gåvor, brev, hjälp, stöd, kärlek och omtanke

Ni är många som visat stöd, kärlek och omtanke under resans gång. Av familj, släkt, vänner, grannar, arbetsgivare, kollegor, bekanta, bloggläsare, m.fl. har vi fått blommor, besök, hjälp, brev, smycken, prydnader, nallar, mat, kakor, choklad, presentkort, kläder, minnesask och mycket annat. I många fall hade Anna inte möjlighet att tacka er personligen för detta så det gör jag nu – varmt tack!

Särskilt tack för de fina breven till Tilda med minnesberättelser om mamma Anna!


Tack för deltagande vid begravning och minnesstund i både tanke och handling

Annas begravning var ljus, personlig och starkt känslosam. Drygt 100 personer hedrade Annas minne genom att delta på begravningen och nästan lika många på minnesstunden. Samtidigt brann ett stort antal ljus runt om i landet och Anna var i mångas tankar den dagen.

Vi vill rikta ett stort och varmt tack för alla vackra blommor och hälsningar som kantade kistan. Allt gick i vitt och rosa precis som Anna önskade.

Stort tack till alla ni som stod i kö (!) för att lämna en fin hälsning i Tildas gästbok på minnesstunden.

Ett särskilt tack till prästen Anne Annerstedt som bidrog till det ljusa och fina avskedet. Tack även till alfa/Bardels begravningsbyrå och till Annas arbetsgivare Bluestep för värdefullt stöd.


Tack för minnesgåvor till Cancerfonden, Barncancerfonden och Bröstcancerfonden

Ett stort och varmt tack för alla kondoleanshälsningar och minnesgåvor som kommer forskning och stödjande verksamhet till godo. Totalt har över 60.000 kr skänkts till dessa ändamål i Annas namn!


Tack till våra familjer

Slutligen vill jag rikta ett offentligt tack till min och Annas familjer som under hela resan stöttade oss så helhjärtat och kompromisslöst, och fortfarande gör det.

Massa kram!

Sagan om den trasiga mamman

Förord

Jag har skrivit Sagan om den trasiga mamman för min dotter Tilda, 2 år, strax efter att hennes mamma, min fru, Anna gått bort i bröstcancer. Illustrationerna är gjorda av Tildas kusin Maja, 11 år.

Anna fick cancerdiagnosen när Tilda var ett halvt år. Efter drygt ett års tuffa behandlingar så trodde vi att Anna skulle kunna bli frisk. Men det hoppet förbyttes över en natt i tragedi när vi fick veta att cancern spritt sig till hjärnan. Kampen intensifierades och 4,5 månader senare var Anna död.

Den sista tiden vårdades Anna i hemmet och dog stillsamt en tidig marsmorgon. Jag var under merparten av Annas sjukdom föräldraledig eller sjukskriven och tog hand om familjen. För Tilda var mammas sjukdom ett naturligt tillstånd och hon är trots förutsättningarna ett tryggt barn. Tilda var tidig i sin språkliga utveckling och var i många avseenden mycket mogen för sin ålder.

Mot denna bakgrund ville jag förklara för Tilda vad som hänt hennes mamma på ett så ärligt och rättframt sätt som möjligt. Redan samma morgon som Tildas mamma dog så satte jag mig med Tilda bredvid Annas döda kropp och förklarade om döden. Tilda förstod huvuddragen förvånansvärt väl och sökte under de kommande veckorna bekräftelse på att ”mamma är död”, ”mammas kropp är trasig” och ”mamma kan inte komma tillbaka”.

Man säger att ett barns sorg är randig, vilket betyder att de sörjer i små portioner. Under de fem veckor som gick fram till begravningen var Tilda ofta väldigt ledsen. Hon kunde börja gråta förtvivlat för små saker, t.ex. för något hon inte fick lov att göra. Men efter några minuter i famnen gick det oftast över - lika plötsligt som hon blivit ledsen var hon glad igen. Under dessa korta stunder var hon ofta mottaglig för att prata om mamma och få bekräftelse på det som hänt.

Tilda uppvisade även större vågor av skiftande sinnesstämning. Under några dagar kunde hon vara reserverad och nedstämd, gråta oftare och intensivare, och vara mycket ”pappig”. Sedan var hon mer normal ett par dagar, och så kom en ny vågdal.

Efter ca 3 veckor började frågorna komma – ”Är mamma på landet”? Hon hypotestestade – ”...mamma är död just nu”. Jag försökte förklara men det var svårt få en vettig kommunikation. Vi behövde ett sorgverktyg som var anpassat för Tilda och hon älskar ju sagor – och så kom ”Sagan om den trasiga mamman” till.

En viktig målsättning med sagan var att förbereda Tilda inför sin mammas begravning. Jag kände instinktivt att det skulle vara viktigt även för henne. Med en vecka kvar blev jag osäker eftersom Tilda var så känslig och pappig. Det som gjorde att jag valde att låta henne vara med var att en av de fantastiska pedagoderna från hennes förskola accepterade att stötta mig under hela begravningen.

Vi hann använda sagan under den sista veckan innan begravningen. Tilda var nyfiken och ville att jag skulle läsa den då och då. Men hon tyckte det var jobbigt när vi kom till avsnittet då mamma dör – hon ville höra sagan till slutet men ändå inte.

Tilda var med på mammas begravning och det gick över förväntan. Hon såg att pappa grät och tröstade. Hon fick lägga sin egen blomma på mammas kista och hon vinkade hejdå. Efter begravningen förändrades Tildas sinnesstämning och humör. Hon är nästan lika glad som hon brukar vara, inte längre lika pappig, och när hon är ledsen över något så blir hon inte längre förtvivlat ledsen. Sex dagar efter begravningen fick Tilda spendera en långhelg själv med mormor och morfar – och det funkade (det hade det absolut inte gjort en vecka tidigare)!

När Tilda kom hem från mormor och morfar och vi skulle gå och lägga oss så tog hon själv fram Sagan om den trasiga mamman. Nu läste vi fram till att mamma begravs. Sedan bläddrade hon själv fram och tillbaka. Jag känner att hon blir ledsen men börjar acceptera det som hänt.

Det är för tidigt att säga mer om hur Tildas saga fungerar som sorgverktyg. Men jag känner att den redan varit viktig för Tildas förståelse om döden och som förberedelse inför begravningen. Och jag är övertygad om att den kommer att vara fortsatt viktig för att kunna besvara hennes frågor.

Jag upplever att en personligt anpassad saga effektivt kan hjälpa ett barn i dess sorgbearbetning och erbjuder därför vår saga som inspiration och vägledning.

Sagan syftar till att beskriva:
• vad cancer är
• vad som hände under sjukdomsperioden
• varför man kan dö av cancer
• vad som händer när man dör
• vad som händer med mammas kropp efter hon dött
• vad som händer på mammas begravning
• varför mamma inte kan komma tillbaka
• att mamma älskade Tilda
• att Tilda älskade och pysslade om mamma, vilket gjorde henne glad
• att det som hänt inte är Tildas fel, eller någon annans
• att det är viktigt med bra vänner
• att det är okej att sakna och vara ledsen
• att det är bra att vårda minnet av mamma
• att mamma hade många positiva egenskaper, med stort förebildsvärde

Sagan om den trasiga mamman

© Text: Henrik Gustafson 2010
© Bild: Maja Gustafson (kusin till Tilda Gustafson) 2010
Första upplagan, 2010-04-10


Det var en gång en mamma och en pappa som träffades och blev kära. Dom gjorde en massa kul grejer tillsammans; seglade, åkte skidor, golfade, paddlade kajak, gick på kalas och konserter, och hade massa kul med sina kompisar. Dom tyckte likadant om mycket, olika om en del - men kunde vara bra vänner ändå. När de blev osams visste de hur de skulle bli sams igen. Dom lärde sig av varandra och ville vara med varandra.


Men det var en sak som saknades – och det var en liten Tilda. Och när de fick Tilda så blev de så glada! Nu blev de mamma och pappa på riktigt. Och Tilda var det mest fantastiska barnet de kunde tänka sig. Hon var så rolig och mysig, charmig och söt, klok och duktig! Och mamman och pappan älskade sin Tilda jättemycket. ”Världens bästa Tilda” sa de jämt och det höll Tilda med om.


En dag gick mamma till doktorn för att hon hade ont. Doktorn undersökte mamma för att se vad som var fel, så han skulle kunna ta bort det onda. Doktorn berättade att mamma hade fått en allvarlig sjukdom som heter cancer. Cancer är som klumpar som växer inne kroppen och förstör. För att göra mamma frisk skulle doktorn ge henne stark medicin och sen ta ut klumparna.


Av den starka medicinen blev mamma väldigt trött och tappade håret. Hon åkte ofta till sjukhuset och träffade doktorn. Mamma bad doktorn om den starkaste medicinen han hade för hon ville så gärna bli frisk igen. Medicinen gjorde att klumparna blev mindre och efter ett tag tog doktorn ut klumparna. Det kallas operation och gör ont när det läker. Men mamma var jättemodig och doktorn trodde att hon nog skulle bli frisk när klumparna var borta.


Mammas sår läkte fint i början, men efter ett tag fick mamma ont igen. Doktorn undersökte mamma och sa att klumparna tyvärr hade kommit tillbaka. Då fick mamma strålning med en speciell sorts lampa som kanske kunde ta bort de nya klumparna. Mamma fick åka till sjukhuset nästan varje dag under lång tid. Mamma bad om extra mycket strålning fastän det gjorde lite ont, för hon älskade både pappa och Tilda väldigt, väldigt mycket, och hon ville så gärna bli frisk så hon kunde vara med oss.


Doktorn berättade att strålningen tog bort nästan alla klumpar, men inte riktigt alla. Några små fanns kvar. Så doktorn opererade igen för att ta bort de sista små klumparna. Det gjorde väldigt ont men mamma var jättemodig och grät bara lite, för hon trodde att operationen kunde göra henne frisk igen.


Efter operationen hade mamma ett stort sår som gjorde ont. Det läkte bra tills en dag då det kom basselusker i såret. Mamma var tvungen att åka till sjukhuset igen och göra om operationen. Mamma var ledsen för att det skulle ta mer tid att bli frisk. Men såret läkte jättebra och vi började tro att mamma nog skulle bli frisk. Och det var vi jätteglada för.


Men så en dag fick mamma ont igen och åkte till sjukhuset. Doktorn förklarade att man nästan alltid kan bli frisk om man blir sjuk. Men om man har riktigt, riktigt, mycket otur så är sjukdomen så elak att medicinen och allt det andra som ska göra en frisk inte hjälper. Och så mycket otur hade mamma. Doktorn sa att han kunde göra klumparna mindre ett litet tag, men att han inte kunde ta bort dem helt. Han sa att när de börjar växa igen så skulle mamma få väldigt ont och till slut dö, för kroppen blir så trasig när klumparna växer. Alla blev jätteledsna och grät mycket!


När mamma blev sjukare så fick hon ligga mycket i sängen och fick svårt att gå, prata och höra. Det satt många slangar på mamma som gick till olika apparater. Mamma fick stark medicin så hon slapp ha så ont. Hon ville så gärna leka, busa och mysa med sin älskade Tilda, men orkade inte så långa stunder. Tilda var jättesnäll och pysslade om mamma. Tilda tröstade, klappade och pussade på mamma och gav henne medicin. Det gjorde mamma jätteglad.


Många hjälptes åt att pyssla om mamma; Tilda, pappa, mormor, morfar, morbror, farmor, farfar, och många doktorer och sjuksystrar. Mamma fick blommor, brev och presenter från många som ville hjälpa till att trösta mamma. Alla blev så ledsna när mamma blev sjukare och sjukare för vi älskade henne så mycket och ville inte att hon ska dö.


En natt slutade mamma att andas. Klumparna hade blivit många och stora och gjort mammas kropp alldeles trasig inuti. När kroppen blir så trasig att man inte längre kan andas och hjärtat inte längre kan slå – då dör man och måste lämna kroppen. När man dör slutar allt att fungera inuti kroppen. Då blir kroppen alldeles stilla, blek, kall och tom. Då finns man inte kvar inne i kroppen. Man kan inte leva i en kropp som slutat fungera, den måste man begrava.


Ingen vet riktigt vad som händer när man dör och vart man tar vägen. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. De tror att änglar kan se oss och hjälpa oss i livet, fast vi inte kan se dem. Andra tror att man föds igen i en ny kropp – kanske som en ko om man varit riktigt snäll. Många tror att man finns och lever vidare i våra hjärtan och i våra tankar – att mamma finns när vi tänker på henne. Var än mamma är nu så blir hon glad när vi tänker på henne, det berättade hon för pappa när hon levde. Och var hon än är så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen.


När man är död så slutar kroppen att fungera. Precis som en blomma, som inte får vatten och solljus, så vissnar kroppen. Till slut så blir kroppen till jord. Så är det med allt levande när det dör; människor, djur, blommor och tomater.


När man dör så begraver man kroppen. Det kan man göra på flera sätt. Kroppen läggs i en kista. Antingen grävs kistan ner och blir till jord, eller så bränns den och blir till aska. Mamma valde att bli till aska som sprids över vatten. När vi tittar på sjön kan vi tänka att mammas kropp finns där.


Människor är som pussel. Pusselbitarna är de vi älskar och som älskar oss. Pusselbitarna är jätteviktiga, för när pusslet är helt känner man sig omtyckt och då mår man bra. Om man inte bryr sig om någon, så bryr sig ingen om dig, och då mår man dåligt. Vilka är dina pusselbitar? Vilka älskar du?


När man tycker mycket om någon och leker ofta, så växer den personens pusselbit. Om man slutar att vara med någon, kanske för att den är dum, så försvinner den pusselbiten efter ett tag. Om någon man älskar dör, så börjar den pusselbiten också att försvinna, om man inte fortsätter att tänka på den personen. Men om man gör det – då blir pusselbiten kvar.

När vi tänker på mamma så blir vi ledsna för att saknar henne så mycket. Men om vi slutar tänka på henne så blir det alldeles tomt där mammas pusselbit en gång fanns, och då mår vi dåligt hela tiden. För varje gång vi tänker på bra saker om mamma så blir vi mindre ledsna, och istället glada för att den pusselbiten finns kvar. Det blir som att ha en låtsaskompis.


På mammas begravning så låg hennes trasiga kropp i en vit kista med blommor på. Alla som älskade mamma kom för att säga hejdå till henne. De ville vara med på begravningen för att tänka på alla bra saker med mamma. För när de kommer ihåg alla bra saker så kan de ha kvar hennes pusselbit och ha hennes som låtsaskompis. På begravningen pratade vi om mamma och tittade på bilder av henne. Vi grät mycket – för att vi ville det. När man är ledsen måste gråten få komma ut, och efteråt känns det mycket bättre.


Mamma älskade oss jättemycket och kämpade hårt för att bli frisk och kunna fortsätta vara med oss. Men när hon dog så var hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Mamma har ingen kropp längre så hon är inte på en plats dit vi kan resa, och hon kan inte komma tillbaka. Kanske finns hon i himlen eller någon annanstans där man inte behöver sin kropp, men vi kan inte besöka henne för vi lever i våra kroppar. Men mamma kan vara som en låtsaskompis.


Det var inte mammas fel att hon blev sjuk, och inte någon annans fel heller. Det var inte heller någons fel att hon inte kunde bli frisk. Doktorn och alla andra gjorde allt de kunde för att göra mamma frisk. Med det räckte inte. Vi hade riktigt, riktigt mycket otur att hennes sjukdom var så elak.


Din mamma var fantastisk på så många sätt. Det här är vad pappa gillade mest.
Mamma;
• var en själv bra kompis och fick därför många kompisar,
• var omtänksam och gjorde många bra saker för sina kompisar,
• var intresserad av sina kompisar och lyssnade på dem,
• var modig och ärlig och sa ”stopp” om någon var dum mot henne,
• var nyfiken och lärde sig mycket, och lärde andra vad hon lärt sig,
• var bra på att säga förlåt om hon gjorde fel,
• kunde det mesta själv, men var inte rädd för att fråga om hjälp,
• unnade sina kompisar saker som gjorde dem glada,
• var generös, både med presenter och sig själv,
• var glad och väldigt rolig att vara med,
• tyckte mycket om att skriva och hon gjorde jättefina böcker.

Farväl

Anna, min älskade vän.

Du älskade livet och förstod vad det gick ut på – relationer och upplevelser. Du spred alltid omtanke, glädje och positiv energi till din omgivning. Du var en aldrig sinande källa av roliga historier och underfundiga reflektioner. Med dig hade man kul. Jag har dig att tacka för många fina vänner som nu är mina och Tildas vänner. Men jag saknar att träffa dem tillsammans med dig. Jag saknar livet med dig.

Du valde mig bland tusen och åter tusen. Du valde mig att utforska livet med och göra det till ett äventyr. Vi var inte perfekta – vem är det, men perfekta för varandra. Vi utmanade varandra och filade tålmodigt på våra skavanker. Sakta men säkert tog vi till oss varandras klokord och skapade nya. Genom dig blev jag en bättre människa! Jag saknar att formas med dig.

Du skänkte mig den största gåvan – Tilda, en spegelbild av oss två. Så fantastisk hon är vårt underbara kärleksbarn! Men jag saknar att vara två om att ledsaga henne i livet, se henne utvecklas och få dela hennes upptäckter och upplevelser. Hon saknar sin mamma. Jag saknar både min älskade och Tildas mamma!

Du lever i våra hjärtan och tankar, och genom vad vi lärt av dig. Och du lever genom Tilda. I henne ser vi dig varje dag och glädjs åt vad du fört vidare.

Jag saknar dig så!


Tilda,

håll hårt i mammas pusselbit genom egna och andras minnen, så kan du lyssna till din inre röst när du behöver tröst och vägledning av henne.

Av din mamma kan du lära dig mycket om livet:

Din mamma odlade och vårdade vänskapen med människor som gav henne energi. Hon förstod att, precis som blommor växer av näring i form av sol och vatten, så växer vänskap genom näring. Vår viktigaste näring är vänskapsrelationer och upplevelser med de vi älskar och älskas av.

För att växa själv som människa är mål och prestationer också viktigt. Men det ska vara dina val – du ska må bra av dina prestationer, inte andra. För din mamma betydde det att jobba med viktiga saker. Det hon menade var att hennes prestationer var viktiga för att de hade stort värde för andra människor.

Din mamma blev väldigt omtyckt av många människor. Jag tror att den viktigaste orsaken är att hon var intresserad av sina vänner. Hon var duktig på att fråga, lyssna och komma ihåg. Det var förstås till stor hjälp att hon hade så otroligt bra minne.

Din mamma hade hög integritet. Det är ett svårt ord som inte alla vet vad det betyder, nämligen att säga stopp när någon är oschysst mot dig. Det betyder också att inte låta sig bli utnyttjad utan att få något tillbaka. Och det betyder att ha modet att vara ärlig, för om man inte är ärlig mot andra är man inte ärlig mot sig själv.

Mamma var väldigt nyfiken, precis som du. Också det är en viktig egenskap för att växa som människa, för när man lär sig nya saker så utvecklas man. Din mamma ville veta och kunna så mycket som möjligt om det som var viktigt för henne. På så sätt blev hon duktig på vad än hon tog sig för med, vilket gjorde henne till en värdefull kunskapskälla för många och gjorde hennes bidrag viktiga.

Din mamma hade en god egenskap som är helt avgörande när man ska leva ihop med någon och det var att inte sopa saker under mattan. När man lever med någon så är det viktigt att man reder ut saker annars hindras relationen att utvecklas. Man kanske tycker olika om saker eller gör saker som den andre inte tycker om. Sådant måste man prata om och hitta lösningar på. Som du säkert förstår så har det med integritet att göra. Men det handlar också om en vilja att utvecklas – att förstå och lära av varandra.

En annan viktig egenskap din mamma hade var självständighet. Att känna att man kan själv är ju grunden för god självkänsla – det hörs ju. Men självständighet betyder inte att man ska vara oberoende av andra, bara för att man kan det. Med lite ödmjukhet inser man ju att det ibland kan vara bra med lite råd och hjälp. Att våga fråga om och ta emot hjälp är det mest självständiga man kan göra.

I en parrelation betyder självständighet att unna både sig själv och sin partner att göra saker som man mår bra av. Så tyckte både din mamma och pappa. Självklart så vill man göra det mesta tillsammans och ibland så kompromissar man, men man vill ju inte leva sitt liv som en kompromiss. Tänk på det när du i framtiden väljer livskamrat.

Din mamma hade ett stort hjärta och mycket omtanke om sina nära och kära. Något jag beundrade var hennes förmåga att tänka ut bra presenter. Hon visste alltid vad som skulle passa olika människor och hade ofta inhandlat och packat in presenter långt i förväg. Men ännu viktigare än bra presenter var att hon var generös med sin tid till andra och bjöd på sig själv. Hon prioriterade verkligen sina vänner.

Mamma hade mycket humor och var duktig på att berätta underhållande historier. Hon var duktig på att uttrycka sig och förstod vad som gör en berättelse intressant för andra att lyssna på. Det ska vara en skön blandning av salt, sött och surt, och inget onödigt. Precis som i god mat.

Din mamma var väldigt kreativt lagd och det återspeglades på en mängd sätt. På hemmafronten var en av hennes paradgrenar alla egenhändigt gjorda kort; till presenter, julhälsningar, tackkort, osv. Hon skrev fantastiska reseskildringar, bl.a. från resan till Sydamerika med Rosa Bussarna. Hon gjorde även ett par underbara böcker till oss – boken om ditt första år och boken om hur mamma och pappa träffades. Och bloggen hon skrev mot slutet blev ju en praktdemonstration av hennes skrivförmåga. I sina jobbroller knöt hon ihop sin kreativa talang med den sociala bl.a. genom alla event hon skapade och alla relationer hon knöt ihop.

Det är nog så många minns henne – som en otroligt socialt begåvad person. Och det kommer man långt med i livet – för det handlar väl om relationer som ger energi, upplevelser tillsammans med de man älskar, och prestationer som är viktiga för en själv och har högt värde för andra?

Farväl min älskade. Du lever i våra hjärtan och tankar.

Din Henrik