Äntligen hemma!

Äntligen hemma igen!

Det känns lite som att jag varit på besök i helvetet – och vänt. Jag visste inte att man kunde må så dåligt och ha så ont. Eller jo det visste jag. Men normalt sett när man har tandvärk, influensa, magsjuka, baksmälla etc, vet man ju att det kommer att vara jobbigt under en begränsad tid. Max några dagar. Och nu hade jag ingen aning. Var detta början till slutet? Det kändes otäckt nog som att livet rann ur mig.

Operationen förra måndagen skulle ha blivit en sk. rygglambå, där hud, fett och ryggmuskel skulle ha svängts över till bröstkorgen och fyllt ut min stora sårgrop. Ett relativt enkelt ingrepp, som i mitt fall blev en riktigt komplicerad historia. Jag var i enormt dåligt skick. Så dåligt att det var stor risk att ens söva ner mig. 5 kirurger var till slut inkopplade under operationen och resultatet blev både bra och dåligt. Det dåliga var att efter en månads högdos kortison, svår nässelfeber och strålning var min hud tyvärr inte längre användbar. Så nu har jag ett ännu större sår än tidigare, och vi är tillbaka på ruta ett igen. MEN det positiva är att den här gången ligger det en muskel under den tunna delhuden. Och peppar, peppar, muskeln verkar ha fäst och såret är hittills infektionsfritt. Kanske kommer jag så småningom att vara tvungen att ha en vacuum-pump kopplat till såret eller så kanske kan det läka ändå. Hursomhelst har det visat sig att det var kortisonet som gav mig urtikaria (nässelfeber). Och dessutom kommer inte såret att läka med kortison i kroppen. Så nu MÅSTE mina hjärnmetastaser hålla sig lugna.

Jag är medlem på ett forum för cancerdrabbade tjejer. Där används uttrycket ”åsneröven”. När man mår som sämst kan det kännas som att man hamnat där. Och jag har senaste veckorna absolut varit längst inne i ”åsneröven”. Men nu är jag äntligen på väg därifrån. Med hjälp av en fantastisk kirurg och hennes kollegor, en kärleksfull familj, underbara vänner och otroligt många omtänksamma hälsningar från när och fjärran, speciellt från Billingsfors, så känner jag mig nästan frisk igen!!

Och ja, jag har fått en jättefin ring av Henrik -som vi valde tillsammans. Han gjorde nog bäst i att låta mig vara med och välja. Kontrollfreak som jag är. Det gjorde dessvärre att ringen inte är klar än. Men vi gifter oss ändå. Högst uppe i Kaknästornet på lördag. Tyvärr lossnade allt mitt hår häromdagen och nu jag är skallig igen. Dessutom har jag under senaste 2 veckorna ökat nästan 7kg(!) i vikt. Förmodligen vätska pga alla mediciner. Så istället för en smal brud med jättetjockt hår, blir Henrik gift med en skallig ”Kicki Danielsson” som har gigantisk ballongmage. Och istället för stylat hår och tiara kommer jag att stå brud i en ceriserosa Oddmolly-mössa.

Men sen igår har jag i alla fall jättefina naglar. Det känns ganska lyxigt eftersom jag i somras efter hård medicinering faktiskt tappade naglarna.Och vi är i alla fall på banan. Det mesta är fixat inför lördag nu. Vem sa att det tar flera månader att planera ett litet bröllop?

Henrik och jag för en månad sen. Det var ju så här vi skulle se ut...!