Ett skepp kommer lastat med...

...största flaket KÄRLEK, kramar, mys och “fhussar”
på Alla Hjärtans Dag.


Veckan efter blåljusfärden till KS och de dramatiska krampanfallen låg jag inlagd på avd. P54 i nästan en vecka. Jag var extremt trött och svag, hade grava närminnesproblem, kramp i vaderna och ytterligare minskad styrsel i händer och armar. Allt känndes pyton och jag var rädd att jag aldrig mer skulle få komma hem igen. Nu har jag varit hemma en vecka och vi börjar så smått anpassa oss och få vardagen att fungera. Jag är fortfarande väldigt svårt sjuk, men det känns som att det finns hopp om livet igen och att hemsjukvård (ASIH), hemtjänst, ny medicinering, larm och andra nya hjälpmedel kommer att fungera bra.

STORT tack för all er omtanke och oro om oss. Både jag och Henrik får energi av allt fint ni skriver på bloggen, på mail, mms, sms och i underbara handskrivna brev. Och när man ligger i ett sterlit sjukhusrum med utsikt över vad som lätt skulle utmärkas med toppplaceringar i tävlingen ”Sveriges fulaste offentliga byggnader” blir man förstås extra glad och rörd av blommor, choklad, kakor, filmer, böcker, små nallar och andra omtänksamma presenter, som kommer på posten. Ofta med en så otroligt träffsäker symbolik bakom att mina tårar aldrig är långt borta. Och det dessutom trots att avsändaren och jag i många fall aldrig ens har träffats i verkligheten. Men om man som jag drabbats av halv ansiktsförlamning och inte längre kan stänga ögonlocken ordentligt så är ständigt torra svidande ögon ett nytt besvärande dilemma och all extra tårvätska förstås välkommen:)

Kände att jag ville skicka er alla en stor kram tillbaka på Alla-hjärtans-dag. Ja, innan det är dax för ASIH att komma hit med näringsdropp, att fylla på kroppen med alla nya mediciner, fjärrkontrolla ner hemsjukvårdens lånesäng och halvt morfindrogad invänta mjuk fotmassage av älskade Henrik. Jag behöver sova och hämta kraft. För imorgon bitti tidigt ska vi tillbaka till KS och göra en ny MR av min hjärna.

Två veckor har nu gått utan nya krampanfall. Det verkar det som att min kropp tolererar epilepsimedicinerna. Närminnet och krafterna - som direkt efter krampanfallen var som bortblåsta – börjar sakta återvända. Och det infekterade såret på mitt bröst är nu fritt från bakterier och läker fortfarande. Ja, det känns ännu inte som att läget har vänt, men det känns till viss del uppbromsat och stabilt. Och som min laserterapeft uttryckte det: Finns det möjlighet att bromsa upp en process och stanna ett hjul, borde man även kunna vrida det åt andra hållet och backa processen. Så som läget känns nu borde det finnas goda förutsättningar för att det ser stabilt ut på morondagens röntgenbilder. Hjälp oss att hålla tummarna för det!!

Senare i veckan hoppas jag att jag orkar uppdatera er på turbulensen under senaste månadens berg-och-dalbana. Jag är som sagt fortfarande väldigt svårt sjuk, men det finns hopp om livet.

Cogito ergo sum.
Ni vet René Descartes: Jag tänker alltså finns jag