Värkande God Jul

Det slår mig att jag under senaste året trots dubbla doser cellgift, strålning, operationer etc. faktiskt inte känt mig speciellt sjuk. Förutom alla sorts biverkningar av cytostatikan drabbades jag bl a av influensa, vinterkräksjukan och infektion i en visdomstand. Men allt har varit ganska snabbt övergående eller åtminstone lättbehandlat med medicin.

Jag har aldrig tidigare upplevt hur det är att ha kronisk värk. Förrän nu. Det verkar som om jag har kommit in i någon negativ spiral, där nervsmärtan i armarna orsakar spänningar i axlar och rygg. Och när den ena värken släpper tar den andra vid. Som en lång, lång förlossningsvärk som aldrig tar slut. Tidigare idag var jag ute och promenerade. Då släppte det tillfälligt. Annars har det enda som lindrar lite varit att ligga helt stilla med brännheta vetekuddar tryckta direkt mot de onda armarna. Och så kan man ju inte leva sitt liv. Nu har jag petat i mig lite fler morfintabletter i lite tätare intervall än ordinerat. Det funkar hyfsat mot värken. Men gör mig supertrött, illamående och salongsberusad. Ja ja allt är bättre än plågande nervsmärta.

Hursomhelst är det inte bara jag som varit sjuk den här veckan. Lilla trollungen har varit jätteförkyld och haft feber, med både ögoninfektion och öroninflammation. Skillnaden mellan mig och henne är att min energi helt går åt till att ha ont, medan hon verkar kurera sig bäst genom att hoppa jämfota runt lägenheten och sjunga julsånger. Hon är en 5-stjärnig liten enmansshow som fullkomligt gödslar med nya lustiga fraser. Hon är redan en väldigt bestämd liten dam och ett av favorituttrycken är ”..tyvärr inte…”, gärna i kombination med ”Tilda vill inte”. Samtidigt är hon den mest empatiska lilla unge. När mamma har ont kryper hon upp i sängen frågar: ”Hur gick det? Hur gick det?”. Sen klappar hon mig på kinden och säger ”Såja, såja, såja” medan hon blåser lite på det onda. ”Så! Nu blev det bättre” . Sen springer hon iväg till leksakerna igen. Och ikväll kommer det att finnas en leksaksdoktorsväska i ett av alla paket som ligger under granen. Imorrn kommer jag förmodligen att få behandling med både leksaks-stetoskop och träsprutor. Vem vet? Det kanske hjälper?! Nu ska morbror Erik ”gå ner till kiosken och köpa tidningen” … och sen kommer tomten.

Vi önskar er alla en jättefin julhelg.
Ta hand om varandra och
njut av alla mysiga stunder.

En särskilt varm tanke till min vän Vesna och hennes Peter som efter en mycket komplicerad förlossning blivit föräldrar till en liten Gabriel.

En vampyr med vigselring

”Fru Gustafson”. Såhär en vecka senare känns det fortfarande inte riktigt som jag. Speciellt eftersom det redan finns en Anna Gustafson med samma svärföräldrar som jag själv. Ja nu heter vi likadant min svägerska och jag. För mitt och Henriks bröllop blev av enligt plan.

Förra lördagen var både en bra och dålig dag. Den började dåligt med att jag hade vansinnigt ont, typ överallt. Dessutom kände jag mig gråtfärdig när jag såg spegelbilden av ett fyrkantigt monster och insåg att det faktiskt var jag. Ännu mer gråtfärdig blev jag förstås när jag insåg att sådär skulle jag se ut på min bröllopsdag. Hm, sjukt likt symptomen för kraftig PMS och det har jag ju inte haft sen innan jag blev gravid. Jaja, jag skärpte till mig, drog ner mössan över öronen och slutade kolla i spegeln.

Vi hade bestämt att vår bröllopsdag skulle bli en riktig egodag. Så vi hoppade föräldrar, syskon och släkt. För trots att vi gillar dem jättemycket så blir det genast mer kravfyllt när hela släkten ska samlas. Vi tog istället med tre av våra bästa kompis-par upp i Kaknästornet som "bröllopsvittnen". Sen följde de med oss hem på fest. Vi hade bröllps-stajlat lägenheten med heliumballonger i taket och vita linneduken på bordet samt beställt stora lyxiga skaldjursbuffén från Melanders fisk. Våra gäster höll storslagna tal, de läste upp många, många fina telegram och blombuden fortsatte komma hela kvällen. En av grabbarna, som driver en stand up club, var toast master. Så det blev som en riktig bröllopsmiddag fast väldigt informellt och roligt. Sen hann vi köra både karaoke och guitarhero innan vi insåg att det där med att avsluta kvällen vid 22 var fett kört för vi hade redan passerat midnatt för längesen. Klockan var nog över 2 innan sista gästen bestämde sig för att åka hem. Tusen tack för alla fantastiska presenter, vackra blommor och omtänksamma hälsningar!!

Trots att jag mådde ganska bra på lördag natt så var den här bröllopsfesten kanske lite mer än vad jag egentligen orkade med. Hela den efterföljande veckan har jag varit jättetrött och haft mycket värk i armarna. Värken beror sannolikt på att nerver i armhålan kommit i kläm pga tumörväxt i lymfkörtlar. Sen strålar smärtan ut längs med hela nerven ända ut i handen. Det känns lite som förlossningsvärkar, fast i armen. Vansinnigt ont alltså. Så att man tappar fokus på allt annat. Och utöver det, den bedövande tröttheten. Kanske är jag trött av den ständiga värken? Eller kanske för att mitt blodvärde är för lågt. Hb bör ligga på över 120 g/l för kvinnor. Jag hade 88 g/l förra veckan. I fredags fick jag blodtransfusion. 2 påsar trögt blod som sakta, sakta droppade in i mina vener. Kändes lite vampyraktigt. En vampyr med vigselring.

Äntligen hemma!

Äntligen hemma igen!

Det känns lite som att jag varit på besök i helvetet – och vänt. Jag visste inte att man kunde må så dåligt och ha så ont. Eller jo det visste jag. Men normalt sett när man har tandvärk, influensa, magsjuka, baksmälla etc, vet man ju att det kommer att vara jobbigt under en begränsad tid. Max några dagar. Och nu hade jag ingen aning. Var detta början till slutet? Det kändes otäckt nog som att livet rann ur mig.

Operationen förra måndagen skulle ha blivit en sk. rygglambå, där hud, fett och ryggmuskel skulle ha svängts över till bröstkorgen och fyllt ut min stora sårgrop. Ett relativt enkelt ingrepp, som i mitt fall blev en riktigt komplicerad historia. Jag var i enormt dåligt skick. Så dåligt att det var stor risk att ens söva ner mig. 5 kirurger var till slut inkopplade under operationen och resultatet blev både bra och dåligt. Det dåliga var att efter en månads högdos kortison, svår nässelfeber och strålning var min hud tyvärr inte längre användbar. Så nu har jag ett ännu större sår än tidigare, och vi är tillbaka på ruta ett igen. MEN det positiva är att den här gången ligger det en muskel under den tunna delhuden. Och peppar, peppar, muskeln verkar ha fäst och såret är hittills infektionsfritt. Kanske kommer jag så småningom att vara tvungen att ha en vacuum-pump kopplat till såret eller så kanske kan det läka ändå. Hursomhelst har det visat sig att det var kortisonet som gav mig urtikaria (nässelfeber). Och dessutom kommer inte såret att läka med kortison i kroppen. Så nu MÅSTE mina hjärnmetastaser hålla sig lugna.

Jag är medlem på ett forum för cancerdrabbade tjejer. Där används uttrycket ”åsneröven”. När man mår som sämst kan det kännas som att man hamnat där. Och jag har senaste veckorna absolut varit längst inne i ”åsneröven”. Men nu är jag äntligen på väg därifrån. Med hjälp av en fantastisk kirurg och hennes kollegor, en kärleksfull familj, underbara vänner och otroligt många omtänksamma hälsningar från när och fjärran, speciellt från Billingsfors, så känner jag mig nästan frisk igen!!

Och ja, jag har fått en jättefin ring av Henrik -som vi valde tillsammans. Han gjorde nog bäst i att låta mig vara med och välja. Kontrollfreak som jag är. Det gjorde dessvärre att ringen inte är klar än. Men vi gifter oss ändå. Högst uppe i Kaknästornet på lördag. Tyvärr lossnade allt mitt hår häromdagen och nu jag är skallig igen. Dessutom har jag under senaste 2 veckorna ökat nästan 7kg(!) i vikt. Förmodligen vätska pga alla mediciner. Så istället för en smal brud med jättetjockt hår, blir Henrik gift med en skallig ”Kicki Danielsson” som har gigantisk ballongmage. Och istället för stylat hår och tiara kommer jag att stå brud i en ceriserosa Oddmolly-mössa.

Men sen igår har jag i alla fall jättefina naglar. Det känns ganska lyxigt eftersom jag i somras efter hård medicinering faktiskt tappade naglarna.Och vi är i alla fall på banan. Det mesta är fixat inför lördag nu. Vem sa att det tar flera månader att planera ett litet bröllop?

Henrik och jag för en månad sen. Det var ju så här vi skulle se ut...!