Fredagsmys och pling-plong-taxi

I fredags fick Anna komma hem efter nästan 3 veckor i en bubbla på KS. Tilda såg fram emot fredagsmys med popcorn, Bamse och mamma. För Anna var det skitläskigt! Hon var livrädd för att träffa på grannar eller bekanta på vägen hem och behöva visa upp sitt nya jag, att inte kunna gå själv, att inte kunna prata utan att sluddra, att inte höra vad folk säger, och att inte kunna le på sitt vanliga vis. Hon var rädd att hemmet skulle vara en alltför svår miljö att hantera. Skulle hon orka med alla ljud? Skulle hon klara att gå på toaletten själv? Skulle jag orka med? Skulle hon våga vara ensam några timmar i taget?

Frammåt lördag kväll började hon slappna av lite. Vi hade fått ordning på det mesta och hon kände att basgrejerna funkade. Doktor Tilda hjälpte till med sina mirakelkurer och tog emot mammas kärlek. Anna tog mod till sig och ringde en av sina närmsta vänner och märkte att det funkade. Det bestämdes att kompisen skulle besöka oss på söndagen. Bra Anna!

Fortfarande hade hon många farhågor och rädslor gällande saker som var viktiga för henne. Som att kunna få utlopp för sin kreativitet i någon form. Kanske skulle hon kunna få ordning på händerna så att hon skulle kunna skriva? Hon hade själv hittat en medicin som kanske skulle kunna minska flygigheten i händerna, som vi nog skulle kunna få prova. Fortfarande saknades många pusselbitar innan ett värdigt liv fanns inom räckhåll. Men hon hade kommit igång bra med att övervinna sina demoner. Hon kämpade hårt och var riktigt duktig!

På söndag eftermiddag kom hennes vän över på besök. Tilda gick igång ordentligt – mån om att ge vår gäst den bästa underhållningen i stan. Jag fick chansen att parkera om bilen och gå och handla. Jag hade bara varit hemma 5 minuter när Anna fick ett kraftigt krampanfall. Hon skakade i hela kroppen, kunde knappt andas, det fradgade ur munnen. Ögonen var vidöppna och stirrade panikslaget. Hon var helt okontaktbar. Adrenalinet sprutade och autopiloten gick på. Inom 30 sekunder hade jag ringt ambulans, kompisen tog Tilda som hade börjat gråta, och sedan ringde jag mina förälrar och bad dem släppa allt och komma över direkt. Inom 6-7 minuter var ambulanspersonalen på plats i sovrummet. Den första krampen hade varat i ca 4 minuter. När ambulanspersonalen anlände fick hon en kramp till. Denna gång hävdes krampen med stesolid och gav sig efter ett par minuter. När vi var på väg ut genom dörren kom mina föräldrar och tog Tilda. Jag sa att mamma skulle till sjukhuset och få mera medicin och att pappa skulle följa med en stund. Hon skulle få sova hos farmor och farfar. Hon fick en puss och var cool.

Med blåljus och sirener bar det av i snömodden till KS. Sex-sju minuter senare var vi på akutintaget där hon fick epilepsimedicin. Efter ytterligare 10-15 minuter framför akut-desken kvicknade Anna till, sömnig, förvirrad och rädd. Hon hade varit medvetslös i drygt 30 minuter. Hon hade okej värden och efter några enkla neurologiska tester så såg jag att hon hade klarat persen utan några nya uppenbara symptom. Hon somnade till och jag började slappna av. Jag ringde våra familjer berättade hur landet låg. Plötsligt fick hon en kramp till men återfick ganska snart medvetande. Phu... vilken berg och dalbana!

Frammåt elvatiden på kvällen gjordes en akut datortomografi. Den visade inga påtagliga förändringar från röntgenundersökningar 3-4 veckor tidigare. Bra förståss men vi fick heller inget konkret svar på vad som orsakat krampanfallet och vi skulle inte heller få det. Det är något man får räkna med om man har hjärnmetastaser.

Nu blir Anna kvar på KS ett per-tre dagar, denna gång avdelning P54, rum 18. Fortsättningsvis står intravenös epilepsimedin på medicinlistan. Nu vill dom kolla att den gör sitt jobb och inte står i konflikt med andra mediciner. Anna mår faktiskt bra under omständigheterna. Hon har fått lite muskelvärk och är väldigt trött. Men hon håller modet uppe och fortsätter att kämpa så bra!

Jag måste passa på att tacka alla för det otroliga stöd både Anna och jag känner från alla runt oss. Det behövs och uppskattas!! Massa kram /Henrik