Välkommen att hedra Annas minne den 16/4

Anna visste vad livet gick ut på – relationer och upplevelser. Hon var genuint intresserad av andra människor och hade lätt för att få vänner. På så sätt fick hon många goda vänner. Många som varken jag eller hennes familj känner så väl, eller ens alls. Men ni som vill och kan komma skall känna er varmt välkomna att hedra Annas minne tillsammans med oss.

Efter begravningen kommer en minnesstund med bildvisning att hållas. Här får vi chansen att bekanta oss lite mer. Ni skall känna er varmt välkomna att anmäla er till minnesstunden oavsett hur nära ni stod Anna, men vi tvingas reservera oss för eventuell överbokning. Var därför vänlig att lämna kontaktuppgifter.

Begravningsceremonin börjar kl 14.00 och tar drygt en timme. Därefter förflyttar vi oss till lokalen för minnesstunden. Minnesstunden slutar ca 17.00.

För anmälning till minnesstunden, kontakta begravningsbyrån Alfa /Bardels på telefon 08-340280 eller anmäl via internet, senast den 8/4. Vänligen lämna namn på samtliga du anmäler!

Du kan beställa blommor via Alfa/Bardels samarbetspartner Ignis Blommor eller beställa blommor i valfri blomsterhandel och be dem skicka blommorna till Kungsholms Kyrka med referens Anna. Blommorna måste vara på plats kl. 13 (en timme innan begravningen börjar). Anna gillade vitt (och rosa som kontrastfärg).

Cancerfonden tar tacksamt emot gåvor. En bloggläsare har startat en insamling i Annas namn.

Adressen till Kungsholms kyrka är Kaplansbacken 1, 112 24 Stockholm. Karta. Adressen till minnesstunden är Parmmätargatan 3 (i nära anslutning till kyrkan). Karta.

Annas låga har slocknat

Anna har lämnat sin hårt prövade kropp. Hon somnade in kl. 4.30 idag lördag den 13 mars. Vi upplever att hon lämnade jordelivet utan smärtor och obehag, utan rädsla för vad som väntar eller oro för det stora ansvar hon lämnar.

Efter Annas kamp med vinterkräksjukan och krampanfall förra helgen blev hon snabbt väldigt svag, som kan förväntas. Droppet togs bort för att hon visade tydliga tecken på att vara döende och för att hon skulle slippa få vatten i lungorna. Under måndagen sov hon lugnt.

På tisdag morgon vaknade hon när hon hörde min röst. Jag kröp ner i hennes säng och vi mös tillsammans. Hon var med! Efter en 20 minuter vaknade Tilda. Jag gjorde välling och ordnade så att Tilda fick ligga hos mamma och dricka ”Lälle” och kolla Molly Mus. De gosade i 20 minuter och jag fotade lite fina bilder. Tilda förstod att mamma behövde tröst och gick och hämtade några av sina leksaker och gosedjur som mamma fick låna. Hon bullade upp en ordentlig liten hög så mamma skulle bli glad. Sedan fick jag hämta doktorsväskan för mamma behövde medicin. Och det fick hon. Både medicin, salva, spruta, plåster och blås på det onda. Mamma somnade om och vi gick till dagis som vilken dag som helst. Hon var sprudlande glad hela dagen. Åhh, den morgononen var magisk!

Straxt därefter anlände Annas föräldrar och bror från Dalsland. Under tisdagen och onsdagen hälsade flera nära vänner på för att sitta med Anna en stund och ta sitt farväl.

Under onsdagen började Anna vakna allt oftare, och var mer medveten. Men nu var hon inte lugn, utan orolig. Hon upplevde att hon behövde kissa och ville hjälp att komma upp. Hon skulle till toaletten! Istället sattes en kateter och det visade sig att hon inte hade något kvar blåsan. Kroppen spelade henne ett spratt. Vi förklarade att hon var för svag, men att hon hade blöja så att hon kunde försöka kissa ändå. Men det gick inte in. Istället blev hon allt piggare och ihärdigare. Vi hörde tydligt vad hon sa. Men att få kissa var allt hon hade i åtanke. Gång på gång var hon halvvägs på väg ur sängen. Det enda vi kunde göra var att erbjuda henne smärtlindring så att hon somnade och slapp vara så orolig. Det kändes fruktansvärt jobbigt att gång på gäng behöva förneka henne det hon ville ha hjälp med, och ”trycka bort henne”. Vi pratade med hemsjukvårdens läkare för att förvissa oss om att det varit rätt att ta bort droppet – för hon blev ju allt piggare. Det var svårt att få ihop, åtminstone på det känslomässiga planet. Under eftermiddagen på torsdagen blev hon åter svag igen, mycket svag. Andhämtningen blev oregelbunden och det gick inte att höra vad hon sa. Sen fick vi en liten skrift (Livets sista tid av Ulla Söderström) från hemsjukvården som beskrev hur det ofta ser ut när livet rinner ur en människa. Den kändes otroligt skönt att läsa för vi kände igen oss i det mesta. Det vi hade upplevt var fullt normalt. Delvis hämtade hon sig från krampanfallen, men frånsett det är det vanligt med en oförklarlig ”återhämtning” med mycket oro och aktivitet under de sista dagarna.

Under torsdag eftermiddag blev hon åter svag och sov mycket. Oron fanns kvar när hon vaknade, men den avtog och blev efterhand mindre fokuserad på att få kissa. Under fredagen blev hon gradvis svagare och allt mindre medvetande. Vi kunde inte längre uttolka vad hon försökte säga. Oron började försvinna. Från fredag kväll så vaknade hon inte längre till när vi pysslade om henne. Tidigt på lördagsmorgonen tog hon fridfullt sitt sista andetag. Annas hårda och intensiva kamp är över. Vi har haft en fin vaka. Jobbig, men vacker och viktig. Nu får vi alla vila.

När morgonen kom hade hemsjukvården hunnit tvätta och bädda om Anna. Jag hade städat bort allt onödigt, satt upp en stor fin bild på Anna över sängen, tänt ljus och satt på lugn fin musik. När Tilda vaknade fick hon välling. Sedan berättade jag att något väldigt tråkigt hänt. Vi satte oss intill mamma. Tilda frågade om mamma sover. Jag förklarade. Mamma sover inte. Mamma är död för att kroppen var trasig och inte gick att laga med medicin. Mamma kan inte andas i den trasiga kroppen och hjärtat kan inte längre slå. Tilda kände på mammas kalla hand och konstaterade att mammas kropp är trasig. Det betyder att kroppen är tom. Mamma har lämnat kroppen och är någon annanstans, dit vi inte kan åka för vi lever i våra kroppar. Och mamma kan inte komma tillbaka, eftersom kroppen är trasig. Tilda tittade på den fina bilden av mamma ovanför sängen och sen på mammas kalla och rörelselösa kropp. Hon tycktes förstå att mamma inte fanns därinne längre. Jag förklarade att mamma har kämpat så hårt för att kunna fortsätta vara med oss för att hon älskar oss. Men nu kan hon inte vara med oss, för hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Jag sa att ingen riktigt vet vad som händer när man dör och var mamma är nu. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. Andra tror att hon bor i våra hjärtan och att hon finns när vi tänker på henne. Jag vet att mamma blir glad när vi tänker på henne, för det har hon berättat för pappa. Var än mamma är nu så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen.

Med det sagt så växlade Tilda till ett brett leende. –”Ska vi kolla Bamse”? Jag torkade tårarna som rullade ner för mina kinder och log, och tänkte att hon är ett enda stort plåster för pappor som har väldigt ont. Vi sa hejdå till mamma och satte på Bamse och den flygande mattan.

PS. Jag har tänkt fortsätta att skriva på Annas fantastiska blogg. Om hennes sätta att projektleda sig själv genom vårdsystemet och vad vi lärde oss. Om sorgen och vägen till ett nytt liv. Och om mina erfarenheter som närmast anhörig; känslor, reflektioner och lärdomar. Det sistnämnda är ett svårt men viktigt ämne som det finns mycket lite skrivet om. Mer om det en annan dag. Vi hörs. DS.

Familjen samlas

Anna sover nu lugnt. Jag tänker att hon kanske drömmer om något fint minne. Kanske om vår romantiska kajaktur i Dalsland 2006. Det började regna och vi tog oss iland på första bästa ö – Dalholmen. Vi gjorde upp eld och låg nakna tillsammans hela natten i dubbelsovsäck under ett vindskydd.

Men Anna sover inte som vanligt. Den här gången kommer hon troligen inte att vakna. Förhoppningsvis tvingas jag tillägga. För hon har haft det otroligt kämpigt de senaste 2-3 dygnen och är i fruktansvärt dåligt skick. Och hon har inga goda nyheter att vakna till.

När Anna den 18 februari fick besked att hennes hjärntumörer åter hade börjat växa hastigt så uppstod ett inre kaos - hon saknade plötsligt en trovärdig strategi att bli frisk. Men hon kunde inte och ville inte ta till sig detta. Hon ville inte prata om döden. För henne var det att ge upp. Hon fokuserade istället på yttre ordning och körde hårt med våra fantastiska tjejer från hemtjänsten, och mig förstås. Kommittén för hemmets förbättring jobbade för högtryck. Och finare och bättre blev det. Men inuti bubblade stressen, ångesten och paniken. Det kändes som att nerverna satt utanpå oss alla.

Nu visste vi att det växte inuti hennes hjärna och att obehagliga överraskningar nog var att vänta inom kort. Men veckorna gick och Anna blev snarare starkare och piggare på något sätt. Hon ville påbörja en aggressiv behandling med Temodal, ett cellgift i tablettform med små molekyler som skulle kunna rå på det hon hade i huvudet. Men med tuffa biverkningar… Hon begärde en ny magnetröntgen, vilken genomfördes i fredags.

Tidigare i förra veckan hade Tilda fått en mild släng av vinterkräksjukan. Hon kaskadkräktes med två dagars mellanrum men var i båda fallen pigg som en mört 10 minuter senare och sprang nakenfis och sjöng Pippi Långstrump för full hals. På torsdag morgon var det min tur. Jag gick resolut till toaletten och körde fingrarna i halsen så var det klart. Annas mamma var på besök och fick ta över rodret. Jag beställde 5 liter Proviva blåbärssoppa, två paket kex, och varvade denna enkla diet med god sömn på bästa Citodon. På fredagen var jag på benen och körde Anna till röntgen.

Klockan 6 på lördag morgon var det Annas tur att kräkas och gå på toaletten. Och det fortsatte hon med oförtrutet i 15 timmar innan hon fick någon vila alls. Natten blev något lugnare men med många toalettbesök. Jag passade på och vilade när hon gjorde det.

På söndag morgon vaknade jag med en känsla att något var fel. Anna hade fått ett nytt krampanfall. Jag satte Stesolid och tillkallade Ambulans och hemsjukvården. Vi fick rätt snabbt bukt med anfallet. Efter några timmar fick vi henne till ro. Men halv tre på eftermiddagen var det dags igen. Och efter det anfallet återfick hon inte medvetandet. Hon fick ett par nya anfall och mer Stesolid. Vid halv fem påbörjade ett så kallat psykomotoriskt anfall som varade i 5-6 timmar. Hon liksom ”plockade” med händerna och ”cyklade” med benen. I början väldigt bestämt och ihärdigt, efterhand lugnare. Sedan sov hon djupt.

Igår kväll fick vi veta att den senaste magnetröntgen som befarat visade att hade tumörerna växt ytterligare och nu med tilltagande ödem (svullnad). Inte bra. Imorse var hemsjukvården här och konstaterade att Anna troligen inte vaknar ur detta tillstånd. Det fanns tydliga tecken på att kroppen håller på att koppla ner. Man beslöt att ta bort droppet då det bara kunde göra mer skada än nytta. När organen inte kan ta emot vätskan kan det t.ex. istället samlas i lungorna.

Idag har Anna sovit lugnt hela dagen. Jag upplever inte att hon har ont. Jag tror hon känner att vi finns runt henne och att hon känner sig trygg. Och jag hoppas att hon kan tänka på fina minnen.

Efter morgonens besked kallade jag på Annas familj. Tilda har varit hos sin farmor och farfar i 3 dagar nu (och jag längtar sååå efter henne). Men imorgon tisdag samlas vi alla runt Anna tills hennes låga slocknar. Jag tror inte hon kan få ett varmare och värdigare avsked.

Sov nu lugnt tills alla är hos dig. Puss och gonatt, min älskling!