Familjen samlas

Anna sover nu lugnt. Jag tänker att hon kanske drömmer om något fint minne. Kanske om vår romantiska kajaktur i Dalsland 2006. Det började regna och vi tog oss iland på första bästa ö – Dalholmen. Vi gjorde upp eld och låg nakna tillsammans hela natten i dubbelsovsäck under ett vindskydd.

Men Anna sover inte som vanligt. Den här gången kommer hon troligen inte att vakna. Förhoppningsvis tvingas jag tillägga. För hon har haft det otroligt kämpigt de senaste 2-3 dygnen och är i fruktansvärt dåligt skick. Och hon har inga goda nyheter att vakna till.

När Anna den 18 februari fick besked att hennes hjärntumörer åter hade börjat växa hastigt så uppstod ett inre kaos - hon saknade plötsligt en trovärdig strategi att bli frisk. Men hon kunde inte och ville inte ta till sig detta. Hon ville inte prata om döden. För henne var det att ge upp. Hon fokuserade istället på yttre ordning och körde hårt med våra fantastiska tjejer från hemtjänsten, och mig förstås. Kommittén för hemmets förbättring jobbade för högtryck. Och finare och bättre blev det. Men inuti bubblade stressen, ångesten och paniken. Det kändes som att nerverna satt utanpå oss alla.

Nu visste vi att det växte inuti hennes hjärna och att obehagliga överraskningar nog var att vänta inom kort. Men veckorna gick och Anna blev snarare starkare och piggare på något sätt. Hon ville påbörja en aggressiv behandling med Temodal, ett cellgift i tablettform med små molekyler som skulle kunna rå på det hon hade i huvudet. Men med tuffa biverkningar… Hon begärde en ny magnetröntgen, vilken genomfördes i fredags.

Tidigare i förra veckan hade Tilda fått en mild släng av vinterkräksjukan. Hon kaskadkräktes med två dagars mellanrum men var i båda fallen pigg som en mört 10 minuter senare och sprang nakenfis och sjöng Pippi Långstrump för full hals. På torsdag morgon var det min tur. Jag gick resolut till toaletten och körde fingrarna i halsen så var det klart. Annas mamma var på besök och fick ta över rodret. Jag beställde 5 liter Proviva blåbärssoppa, två paket kex, och varvade denna enkla diet med god sömn på bästa Citodon. På fredagen var jag på benen och körde Anna till röntgen.

Klockan 6 på lördag morgon var det Annas tur att kräkas och gå på toaletten. Och det fortsatte hon med oförtrutet i 15 timmar innan hon fick någon vila alls. Natten blev något lugnare men med många toalettbesök. Jag passade på och vilade när hon gjorde det.

På söndag morgon vaknade jag med en känsla att något var fel. Anna hade fått ett nytt krampanfall. Jag satte Stesolid och tillkallade Ambulans och hemsjukvården. Vi fick rätt snabbt bukt med anfallet. Efter några timmar fick vi henne till ro. Men halv tre på eftermiddagen var det dags igen. Och efter det anfallet återfick hon inte medvetandet. Hon fick ett par nya anfall och mer Stesolid. Vid halv fem påbörjade ett så kallat psykomotoriskt anfall som varade i 5-6 timmar. Hon liksom ”plockade” med händerna och ”cyklade” med benen. I början väldigt bestämt och ihärdigt, efterhand lugnare. Sedan sov hon djupt.

Igår kväll fick vi veta att den senaste magnetröntgen som befarat visade att hade tumörerna växt ytterligare och nu med tilltagande ödem (svullnad). Inte bra. Imorse var hemsjukvården här och konstaterade att Anna troligen inte vaknar ur detta tillstånd. Det fanns tydliga tecken på att kroppen håller på att koppla ner. Man beslöt att ta bort droppet då det bara kunde göra mer skada än nytta. När organen inte kan ta emot vätskan kan det t.ex. istället samlas i lungorna.

Idag har Anna sovit lugnt hela dagen. Jag upplever inte att hon har ont. Jag tror hon känner att vi finns runt henne och att hon känner sig trygg. Och jag hoppas att hon kan tänka på fina minnen.

Efter morgonens besked kallade jag på Annas familj. Tilda har varit hos sin farmor och farfar i 3 dagar nu (och jag längtar sååå efter henne). Men imorgon tisdag samlas vi alla runt Anna tills hennes låga slocknar. Jag tror inte hon kan få ett varmare och värdigare avsked.

Sov nu lugnt tills alla är hos dig. Puss och gonatt, min älskling!