Annas låga har slocknat

Anna har lämnat sin hårt prövade kropp. Hon somnade in kl. 4.30 idag lördag den 13 mars. Vi upplever att hon lämnade jordelivet utan smärtor och obehag, utan rädsla för vad som väntar eller oro för det stora ansvar hon lämnar.

Efter Annas kamp med vinterkräksjukan och krampanfall förra helgen blev hon snabbt väldigt svag, som kan förväntas. Droppet togs bort för att hon visade tydliga tecken på att vara döende och för att hon skulle slippa få vatten i lungorna. Under måndagen sov hon lugnt.

På tisdag morgon vaknade hon när hon hörde min röst. Jag kröp ner i hennes säng och vi mös tillsammans. Hon var med! Efter en 20 minuter vaknade Tilda. Jag gjorde välling och ordnade så att Tilda fick ligga hos mamma och dricka ”Lälle” och kolla Molly Mus. De gosade i 20 minuter och jag fotade lite fina bilder. Tilda förstod att mamma behövde tröst och gick och hämtade några av sina leksaker och gosedjur som mamma fick låna. Hon bullade upp en ordentlig liten hög så mamma skulle bli glad. Sedan fick jag hämta doktorsväskan för mamma behövde medicin. Och det fick hon. Både medicin, salva, spruta, plåster och blås på det onda. Mamma somnade om och vi gick till dagis som vilken dag som helst. Hon var sprudlande glad hela dagen. Åhh, den morgononen var magisk!

Straxt därefter anlände Annas föräldrar och bror från Dalsland. Under tisdagen och onsdagen hälsade flera nära vänner på för att sitta med Anna en stund och ta sitt farväl.

Under onsdagen började Anna vakna allt oftare, och var mer medveten. Men nu var hon inte lugn, utan orolig. Hon upplevde att hon behövde kissa och ville hjälp att komma upp. Hon skulle till toaletten! Istället sattes en kateter och det visade sig att hon inte hade något kvar blåsan. Kroppen spelade henne ett spratt. Vi förklarade att hon var för svag, men att hon hade blöja så att hon kunde försöka kissa ändå. Men det gick inte in. Istället blev hon allt piggare och ihärdigare. Vi hörde tydligt vad hon sa. Men att få kissa var allt hon hade i åtanke. Gång på gång var hon halvvägs på väg ur sängen. Det enda vi kunde göra var att erbjuda henne smärtlindring så att hon somnade och slapp vara så orolig. Det kändes fruktansvärt jobbigt att gång på gäng behöva förneka henne det hon ville ha hjälp med, och ”trycka bort henne”. Vi pratade med hemsjukvårdens läkare för att förvissa oss om att det varit rätt att ta bort droppet – för hon blev ju allt piggare. Det var svårt att få ihop, åtminstone på det känslomässiga planet. Under eftermiddagen på torsdagen blev hon åter svag igen, mycket svag. Andhämtningen blev oregelbunden och det gick inte att höra vad hon sa. Sen fick vi en liten skrift (Livets sista tid av Ulla Söderström) från hemsjukvården som beskrev hur det ofta ser ut när livet rinner ur en människa. Den kändes otroligt skönt att läsa för vi kände igen oss i det mesta. Det vi hade upplevt var fullt normalt. Delvis hämtade hon sig från krampanfallen, men frånsett det är det vanligt med en oförklarlig ”återhämtning” med mycket oro och aktivitet under de sista dagarna.

Under torsdag eftermiddag blev hon åter svag och sov mycket. Oron fanns kvar när hon vaknade, men den avtog och blev efterhand mindre fokuserad på att få kissa. Under fredagen blev hon gradvis svagare och allt mindre medvetande. Vi kunde inte längre uttolka vad hon försökte säga. Oron började försvinna. Från fredag kväll så vaknade hon inte längre till när vi pysslade om henne. Tidigt på lördagsmorgonen tog hon fridfullt sitt sista andetag. Annas hårda och intensiva kamp är över. Vi har haft en fin vaka. Jobbig, men vacker och viktig. Nu får vi alla vila.

När morgonen kom hade hemsjukvården hunnit tvätta och bädda om Anna. Jag hade städat bort allt onödigt, satt upp en stor fin bild på Anna över sängen, tänt ljus och satt på lugn fin musik. När Tilda vaknade fick hon välling. Sedan berättade jag att något väldigt tråkigt hänt. Vi satte oss intill mamma. Tilda frågade om mamma sover. Jag förklarade. Mamma sover inte. Mamma är död för att kroppen var trasig och inte gick att laga med medicin. Mamma kan inte andas i den trasiga kroppen och hjärtat kan inte längre slå. Tilda kände på mammas kalla hand och konstaterade att mammas kropp är trasig. Det betyder att kroppen är tom. Mamma har lämnat kroppen och är någon annanstans, dit vi inte kan åka för vi lever i våra kroppar. Och mamma kan inte komma tillbaka, eftersom kroppen är trasig. Tilda tittade på den fina bilden av mamma ovanför sängen och sen på mammas kalla och rörelselösa kropp. Hon tycktes förstå att mamma inte fanns därinne längre. Jag förklarade att mamma har kämpat så hårt för att kunna fortsätta vara med oss för att hon älskar oss. Men nu kan hon inte vara med oss, för hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Jag sa att ingen riktigt vet vad som händer när man dör och var mamma är nu. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. Andra tror att hon bor i våra hjärtan och att hon finns när vi tänker på henne. Jag vet att mamma blir glad när vi tänker på henne, för det har hon berättat för pappa. Var än mamma är nu så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen.

Med det sagt så växlade Tilda till ett brett leende. –”Ska vi kolla Bamse”? Jag torkade tårarna som rullade ner för mina kinder och log, och tänkte att hon är ett enda stort plåster för pappor som har väldigt ont. Vi sa hejdå till mamma och satte på Bamse och den flygande mattan.

PS. Jag har tänkt fortsätta att skriva på Annas fantastiska blogg. Om hennes sätta att projektleda sig själv genom vårdsystemet och vad vi lärde oss. Om sorgen och vägen till ett nytt liv. Och om mina erfarenheter som närmast anhörig; känslor, reflektioner och lärdomar. Det sistnämnda är ett svårt men viktigt ämne som det finns mycket lite skrivet om. Mer om det en annan dag. Vi hörs. DS.