Sagan om den trasiga mamman

Förord

Jag har skrivit Sagan om den trasiga mamman för min dotter Tilda, 2 år, strax efter att hennes mamma, min fru, Anna gått bort i bröstcancer. Illustrationerna är gjorda av Tildas kusin Maja, 11 år.

Anna fick cancerdiagnosen när Tilda var ett halvt år. Efter drygt ett års tuffa behandlingar så trodde vi att Anna skulle kunna bli frisk. Men det hoppet förbyttes över en natt i tragedi när vi fick veta att cancern spritt sig till hjärnan. Kampen intensifierades och 4,5 månader senare var Anna död.

Den sista tiden vårdades Anna i hemmet och dog stillsamt en tidig marsmorgon. Jag var under merparten av Annas sjukdom föräldraledig eller sjukskriven och tog hand om familjen. För Tilda var mammas sjukdom ett naturligt tillstånd och hon är trots förutsättningarna ett tryggt barn. Tilda var tidig i sin språkliga utveckling och var i många avseenden mycket mogen för sin ålder.

Mot denna bakgrund ville jag förklara för Tilda vad som hänt hennes mamma på ett så ärligt och rättframt sätt som möjligt. Redan samma morgon som Tildas mamma dog så satte jag mig med Tilda bredvid Annas döda kropp och förklarade om döden. Tilda förstod huvuddragen förvånansvärt väl och sökte under de kommande veckorna bekräftelse på att ”mamma är död”, ”mammas kropp är trasig” och ”mamma kan inte komma tillbaka”.

Man säger att ett barns sorg är randig, vilket betyder att de sörjer i små portioner. Under de fem veckor som gick fram till begravningen var Tilda ofta väldigt ledsen. Hon kunde börja gråta förtvivlat för små saker, t.ex. för något hon inte fick lov att göra. Men efter några minuter i famnen gick det oftast över - lika plötsligt som hon blivit ledsen var hon glad igen. Under dessa korta stunder var hon ofta mottaglig för att prata om mamma och få bekräftelse på det som hänt.

Tilda uppvisade även större vågor av skiftande sinnesstämning. Under några dagar kunde hon vara reserverad och nedstämd, gråta oftare och intensivare, och vara mycket ”pappig”. Sedan var hon mer normal ett par dagar, och så kom en ny vågdal.

Efter ca 3 veckor började frågorna komma – ”Är mamma på landet”? Hon hypotestestade – ”...mamma är död just nu”. Jag försökte förklara men det var svårt få en vettig kommunikation. Vi behövde ett sorgverktyg som var anpassat för Tilda och hon älskar ju sagor – och så kom ”Sagan om den trasiga mamman” till.

En viktig målsättning med sagan var att förbereda Tilda inför sin mammas begravning. Jag kände instinktivt att det skulle vara viktigt även för henne. Med en vecka kvar blev jag osäker eftersom Tilda var så känslig och pappig. Det som gjorde att jag valde att låta henne vara med var att en av de fantastiska pedagoderna från hennes förskola accepterade att stötta mig under hela begravningen.

Vi hann använda sagan under den sista veckan innan begravningen. Tilda var nyfiken och ville att jag skulle läsa den då och då. Men hon tyckte det var jobbigt när vi kom till avsnittet då mamma dör – hon ville höra sagan till slutet men ändå inte.

Tilda var med på mammas begravning och det gick över förväntan. Hon såg att pappa grät och tröstade. Hon fick lägga sin egen blomma på mammas kista och hon vinkade hejdå. Efter begravningen förändrades Tildas sinnesstämning och humör. Hon är nästan lika glad som hon brukar vara, inte längre lika pappig, och när hon är ledsen över något så blir hon inte längre förtvivlat ledsen. Sex dagar efter begravningen fick Tilda spendera en långhelg själv med mormor och morfar – och det funkade (det hade det absolut inte gjort en vecka tidigare)!

När Tilda kom hem från mormor och morfar och vi skulle gå och lägga oss så tog hon själv fram Sagan om den trasiga mamman. Nu läste vi fram till att mamma begravs. Sedan bläddrade hon själv fram och tillbaka. Jag känner att hon blir ledsen men börjar acceptera det som hänt.

Det är för tidigt att säga mer om hur Tildas saga fungerar som sorgverktyg. Men jag känner att den redan varit viktig för Tildas förståelse om döden och som förberedelse inför begravningen. Och jag är övertygad om att den kommer att vara fortsatt viktig för att kunna besvara hennes frågor.

Jag upplever att en personligt anpassad saga effektivt kan hjälpa ett barn i dess sorgbearbetning och erbjuder därför vår saga som inspiration och vägledning.

Sagan syftar till att beskriva:
• vad cancer är
• vad som hände under sjukdomsperioden
• varför man kan dö av cancer
• vad som händer när man dör
• vad som händer med mammas kropp efter hon dött
• vad som händer på mammas begravning
• varför mamma inte kan komma tillbaka
• att mamma älskade Tilda
• att Tilda älskade och pysslade om mamma, vilket gjorde henne glad
• att det som hänt inte är Tildas fel, eller någon annans
• att det är viktigt med bra vänner
• att det är okej att sakna och vara ledsen
• att det är bra att vårda minnet av mamma
• att mamma hade många positiva egenskaper, med stort förebildsvärde

Sagan om den trasiga mamman

© Text: Henrik Gustafson 2010
© Bild: Maja Gustafson (kusin till Tilda Gustafson) 2010
Första upplagan, 2010-04-10


Det var en gång en mamma och en pappa som träffades och blev kära. Dom gjorde en massa kul grejer tillsammans; seglade, åkte skidor, golfade, paddlade kajak, gick på kalas och konserter, och hade massa kul med sina kompisar. Dom tyckte likadant om mycket, olika om en del - men kunde vara bra vänner ändå. När de blev osams visste de hur de skulle bli sams igen. Dom lärde sig av varandra och ville vara med varandra.


Men det var en sak som saknades – och det var en liten Tilda. Och när de fick Tilda så blev de så glada! Nu blev de mamma och pappa på riktigt. Och Tilda var det mest fantastiska barnet de kunde tänka sig. Hon var så rolig och mysig, charmig och söt, klok och duktig! Och mamman och pappan älskade sin Tilda jättemycket. ”Världens bästa Tilda” sa de jämt och det höll Tilda med om.


En dag gick mamma till doktorn för att hon hade ont. Doktorn undersökte mamma för att se vad som var fel, så han skulle kunna ta bort det onda. Doktorn berättade att mamma hade fått en allvarlig sjukdom som heter cancer. Cancer är som klumpar som växer inne kroppen och förstör. För att göra mamma frisk skulle doktorn ge henne stark medicin och sen ta ut klumparna.


Av den starka medicinen blev mamma väldigt trött och tappade håret. Hon åkte ofta till sjukhuset och träffade doktorn. Mamma bad doktorn om den starkaste medicinen han hade för hon ville så gärna bli frisk igen. Medicinen gjorde att klumparna blev mindre och efter ett tag tog doktorn ut klumparna. Det kallas operation och gör ont när det läker. Men mamma var jättemodig och doktorn trodde att hon nog skulle bli frisk när klumparna var borta.


Mammas sår läkte fint i början, men efter ett tag fick mamma ont igen. Doktorn undersökte mamma och sa att klumparna tyvärr hade kommit tillbaka. Då fick mamma strålning med en speciell sorts lampa som kanske kunde ta bort de nya klumparna. Mamma fick åka till sjukhuset nästan varje dag under lång tid. Mamma bad om extra mycket strålning fastän det gjorde lite ont, för hon älskade både pappa och Tilda väldigt, väldigt mycket, och hon ville så gärna bli frisk så hon kunde vara med oss.


Doktorn berättade att strålningen tog bort nästan alla klumpar, men inte riktigt alla. Några små fanns kvar. Så doktorn opererade igen för att ta bort de sista små klumparna. Det gjorde väldigt ont men mamma var jättemodig och grät bara lite, för hon trodde att operationen kunde göra henne frisk igen.


Efter operationen hade mamma ett stort sår som gjorde ont. Det läkte bra tills en dag då det kom basselusker i såret. Mamma var tvungen att åka till sjukhuset igen och göra om operationen. Mamma var ledsen för att det skulle ta mer tid att bli frisk. Men såret läkte jättebra och vi började tro att mamma nog skulle bli frisk. Och det var vi jätteglada för.


Men så en dag fick mamma ont igen och åkte till sjukhuset. Doktorn förklarade att man nästan alltid kan bli frisk om man blir sjuk. Men om man har riktigt, riktigt, mycket otur så är sjukdomen så elak att medicinen och allt det andra som ska göra en frisk inte hjälper. Och så mycket otur hade mamma. Doktorn sa att han kunde göra klumparna mindre ett litet tag, men att han inte kunde ta bort dem helt. Han sa att när de börjar växa igen så skulle mamma få väldigt ont och till slut dö, för kroppen blir så trasig när klumparna växer. Alla blev jätteledsna och grät mycket!


När mamma blev sjukare så fick hon ligga mycket i sängen och fick svårt att gå, prata och höra. Det satt många slangar på mamma som gick till olika apparater. Mamma fick stark medicin så hon slapp ha så ont. Hon ville så gärna leka, busa och mysa med sin älskade Tilda, men orkade inte så långa stunder. Tilda var jättesnäll och pysslade om mamma. Tilda tröstade, klappade och pussade på mamma och gav henne medicin. Det gjorde mamma jätteglad.


Många hjälptes åt att pyssla om mamma; Tilda, pappa, mormor, morfar, morbror, farmor, farfar, och många doktorer och sjuksystrar. Mamma fick blommor, brev och presenter från många som ville hjälpa till att trösta mamma. Alla blev så ledsna när mamma blev sjukare och sjukare för vi älskade henne så mycket och ville inte att hon ska dö.


En natt slutade mamma att andas. Klumparna hade blivit många och stora och gjort mammas kropp alldeles trasig inuti. När kroppen blir så trasig att man inte längre kan andas och hjärtat inte längre kan slå – då dör man och måste lämna kroppen. När man dör slutar allt att fungera inuti kroppen. Då blir kroppen alldeles stilla, blek, kall och tom. Då finns man inte kvar inne i kroppen. Man kan inte leva i en kropp som slutat fungera, den måste man begrava.


Ingen vet riktigt vad som händer när man dör och vart man tar vägen. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. De tror att änglar kan se oss och hjälpa oss i livet, fast vi inte kan se dem. Andra tror att man föds igen i en ny kropp – kanske som en ko om man varit riktigt snäll. Många tror att man finns och lever vidare i våra hjärtan och i våra tankar – att mamma finns när vi tänker på henne. Var än mamma är nu så blir hon glad när vi tänker på henne, det berättade hon för pappa när hon levde. Och var hon än är så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen.


När man är död så slutar kroppen att fungera. Precis som en blomma, som inte får vatten och solljus, så vissnar kroppen. Till slut så blir kroppen till jord. Så är det med allt levande när det dör; människor, djur, blommor och tomater.


När man dör så begraver man kroppen. Det kan man göra på flera sätt. Kroppen läggs i en kista. Antingen grävs kistan ner och blir till jord, eller så bränns den och blir till aska. Mamma valde att bli till aska som sprids över vatten. När vi tittar på sjön kan vi tänka att mammas kropp finns där.


Människor är som pussel. Pusselbitarna är de vi älskar och som älskar oss. Pusselbitarna är jätteviktiga, för när pusslet är helt känner man sig omtyckt och då mår man bra. Om man inte bryr sig om någon, så bryr sig ingen om dig, och då mår man dåligt. Vilka är dina pusselbitar? Vilka älskar du?


När man tycker mycket om någon och leker ofta, så växer den personens pusselbit. Om man slutar att vara med någon, kanske för att den är dum, så försvinner den pusselbiten efter ett tag. Om någon man älskar dör, så börjar den pusselbiten också att försvinna, om man inte fortsätter att tänka på den personen. Men om man gör det – då blir pusselbiten kvar.

När vi tänker på mamma så blir vi ledsna för att saknar henne så mycket. Men om vi slutar tänka på henne så blir det alldeles tomt där mammas pusselbit en gång fanns, och då mår vi dåligt hela tiden. För varje gång vi tänker på bra saker om mamma så blir vi mindre ledsna, och istället glada för att den pusselbiten finns kvar. Det blir som att ha en låtsaskompis.


På mammas begravning så låg hennes trasiga kropp i en vit kista med blommor på. Alla som älskade mamma kom för att säga hejdå till henne. De ville vara med på begravningen för att tänka på alla bra saker med mamma. För när de kommer ihåg alla bra saker så kan de ha kvar hennes pusselbit och ha hennes som låtsaskompis. På begravningen pratade vi om mamma och tittade på bilder av henne. Vi grät mycket – för att vi ville det. När man är ledsen måste gråten få komma ut, och efteråt känns det mycket bättre.


Mamma älskade oss jättemycket och kämpade hårt för att bli frisk och kunna fortsätta vara med oss. Men när hon dog så var hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Mamma har ingen kropp längre så hon är inte på en plats dit vi kan resa, och hon kan inte komma tillbaka. Kanske finns hon i himlen eller någon annanstans där man inte behöver sin kropp, men vi kan inte besöka henne för vi lever i våra kroppar. Men mamma kan vara som en låtsaskompis.


Det var inte mammas fel att hon blev sjuk, och inte någon annans fel heller. Det var inte heller någons fel att hon inte kunde bli frisk. Doktorn och alla andra gjorde allt de kunde för att göra mamma frisk. Med det räckte inte. Vi hade riktigt, riktigt mycket otur att hennes sjukdom var så elak.


Din mamma var fantastisk på så många sätt. Det här är vad pappa gillade mest.
Mamma;
• var en själv bra kompis och fick därför många kompisar,
• var omtänksam och gjorde många bra saker för sina kompisar,
• var intresserad av sina kompisar och lyssnade på dem,
• var modig och ärlig och sa ”stopp” om någon var dum mot henne,
• var nyfiken och lärde sig mycket, och lärde andra vad hon lärt sig,
• var bra på att säga förlåt om hon gjorde fel,
• kunde det mesta själv, men var inte rädd för att fråga om hjälp,
• unnade sina kompisar saker som gjorde dem glada,
• var generös, både med presenter och sig själv,
• var glad och väldigt rolig att vara med,
• tyckte mycket om att skriva och hon gjorde jättefina böcker.