tisdag 7 september 2010

Mitt Liv - Anna, Henrik & Tilda

Artikeln är skriven i Juni och publicerad i Septembernumret av Femina

Text: Henrik Gustafson, Bild: Lina & Linda


Anna dog i våras av aggressiv bröstcancer. Efter sig lämnade hon sin man, sin lilla dotter och en av vårens mest uppmärksammade bloggar om cancer.

–Jag önskar att någon hade talat om för mig vad som väntade, så att jag hade kunnat göra mera rätt. Det är därför jag berättar min historia här. Många män står förstenade vid sidan av hela resan, säger Henrik.

Det var sensommar. Vi var kära och hade nyligen fått en underbar liten dotter. Vi ville flytta till större och hade börjat titta på hus och lägenheter. Sedan tänkte vi gifta oss och efter det var det nog dags att skaffa ett syskon till Tilda, som då var 6 månader. Jag såg fram emot att ta pappaledigt och därefter byta jobb. Anna såg fram emot att sluta amma, för hon hade ont i ena bröstet.

I september 2008 fick vi veta att det inte var mjölkstockning, utan aggressiv bröstcancer med spridning till lymfsystemet. Dagen efter samlade jag min personal på jobbet och berättade gråtande att jag riskerade att förlora min Anna.

När den värsta chocken lagt sig ställde vi in oss på ett tufft år med cellgiftsbehandlingar, operation och strålning. Anna var fast besluten att knäcka cancern trots dåliga odds. Vi insåg att det skulle bli jobbigt, men man förstår ju inte på vilket sätt.

Jag var Sverigechef på ett IT-bolag och slets snart mellan familjens behov och jobbets krav. I november samma år varslades hela Sverigekontoret om nedläggning och för mig blev det en skänk från ovan. Jag slutade jobba och kunde fokusera helt på familjen. Tilda var då 10 månader.

Formellt var jag pappaledig och min ledighet var i många avseenden inte så olik andra pappors med ansvar för barn, städning, handling, matlagning, tvättning och familjebestyr. Jag gillade mitt nya ”pappajobb” och tyckte att jag var riktigt duktig på det. Men jag var ju inte ensam hemma om dagarna och om kvällarna kunde jag inte lämna över till en längtande mamma som gärna tog hand om lek och läggning. Vi hade båda lämnat vår andra värld, jobbet, med allt vad det innebär som motpol i en relation.

Vi levde i vår cancerkokong och började snart gå varandra på nerverna. Det tror jag drabbar de flesta.

Cancerbehandling, i synnerhet den tuffa sort som Anna fick, förändrar personen. Det för med sig en hel rad fysiska problem, i Annas fall; ofantlig trötthet, illamående, huvudvärk, ömmande fötter och händer, nagelproblem, viktuppgång och mycket annat. Hennes självkänsla fick sig en rejäl knäck.

Med tuff och långvarig cellgiftsbehandling är det även vanligt att man får allt svårare att fungera normalt. Med cancerjargong kallas det ”cytohjärna”. Ganska tidigt märkte jag att Anna började få svårare att planera, strukturera och organisera. Stresströskeln sjönk och hon blev alltmer detaljfokuserad. I början hade jag väldigt svårt att förstå varför hon inte kunde se längre än till nästa sak som måste göras – och varför det var så otroligt viktigt att den gjordes före allt annat.

Även som frisk hade Anna ett stort kontrollbehov, men hon var otroligt skärpt och hade ett fantastiskt bra minne, så vem tänkte på det? När minnet började svika och förmågan att planera och prioritera minskade blev hon alltmer känslostyrd. Behovet att ha kontroll på läget ökade – och med det antalet lappar och listor. Men ofta hade hon inte ork och förmåga att göra allt som stod på lapparna. Kraften rann snabbt och helt oanmält ur kroppen och det var oerhört frustrerande för henne att hela tiden underskatta sin förmåga. När hon upplevde att hon tappade kontrollen fick hon panikångest.

Vi blev långsamt berövade den grundläggande förutsättningen för en fungerande relation – rätten till schyssta spelregler vid konfliktlösning. Det var något som vi alltid hade varit duktiga på och det utgjorde ett viktigt fundament i vårt förhållande. Sjukdomen och den tuffa behandlingen begränsade alltmer Annas förmåga att hantera en komplex omvärld, vilket man löser genom att reducera allt till svart och vitt. I den världen finns bara en karta, en väg, ett perspektiv, en lösning.

Anna uppvisade efterhand ett annat beteende, att i ett väldigt utsatt läge omedvetet testa om jag stod pall. Konflikter kunde starta med bagateller och snabbt kulminera, ibland med hot om separation. Med en rationell utgångspunkt är det alltid någons fel. Men det var inte Annas, och det var inte mitt.

För mig är allt detta cancermonstret, det förändrade och tog min fina Anna, vårt liv, vår framtid och Tildas mamma. En omvälvande och avgörande insikt för mig var att inse att det var cancermonstret som blev arg på mig, inte min vän. Jag insåg att det var lönlöst att bli arg tillbaka, det hon behövde var ju extra mycket kärlek. Jag blev en väloljad vindflöjel och det räddade relationen. Även om jag blev rätt hygglig på att handla enligt denna insikt så var jag aldrig helt nöjd utan kände mig hela tiden otillräcklig och ensam. Att skriva av mig för byrålådan blev en oerhört viktig ventil.

Som närmast anhörig är det väldigt lätt att hela tiden försaka sina egna behov eftersom man nästan konstant känner att de står i konflikt med de behov ens partner har. Men resan är lång och man gör båda en björntjänst om man inte tar hand om sig både fysiskt och psykiskt när möjlighet ges. Jag hade inte jobbet som tillförde ”egen tid” och den sociala dimensionen. Vi prioriterade att umgås med Annas vänkrets, inte min, och jag försakade träning och intressen. Hade jag fått göra om resan hade jag åtminstone försökt behålla träningen.

Det som gjorde att jag orkade var nog mitt sätt att hantera sitiationen på ett mentalt plan. Medan Anna åkte bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan, att leva eller dö, så fokuserade jag på vad jag kunde göra i nuet – liv eller död låg ju bortom min kontroll. Genom att hålla mig mentalt öppen så utarbetade jag omedvetet en överlevnadsstrategi för båda utfallen.

Anna började blogga direkt efter hon fått sin dödsdom – och det var en av de bästa sakerna hon gjorde i livet. I november 2009 fick vi beskedet att cancern spritt sig till hjärnan och vi förstod båda vad det innebar. Dessförinnan hade hon lagt stor energi på att hålla familj, vänner och bekanta kontinuerligt uppdaterade om läget. Det blev inte mycket energi kvar till mig. Med bloggen som stöd vände hon i stället all den energin inåt – till mig och Tilda. Den första månaden efter beskedet upplevde jag som väldigt harmonisk och fin. Vi förälskade oss på nytt i varandra och bestämde oss för att göra det vi länge skjutit upp – att gifta oss. Det blev enkelt men jättefint.

Bloggen var för oss ett ovärderligt verktyg att meddela oss med omvärlden. Man har varken tid eller ork att hålla ens de närmaste uppdaterade genom telefon när man har det tufft. Den fick oss att med omsorg sätta ord på våra upplevelser och känslor. Och på det sätt den berört har både kända och okända kunnat känna delaktighet, få förståelse och visa omsorg. Dialogen som möjliggjordes var faktiskt lika viktig för våra vänner som för oss själva. Mina vänner och bekanta har kunnat känna närhet med vår situation fastän den personliga kontakten varit nästan obefintlig. I dag är mina upplevelser öppen terräng, inte minerad mark. När vi nu ses eller hörs så kan vi prata om det jag varit med om utan att det känns komplicerat och svårt.

Bloggen hjälpte mig också att släppa ut gråten. Man behöver gråta över så mycket – ledsen, arg och rädd som man är. Det var otroligt skönt att kunna sätta sig framför skärmen, läsa kommentarerna och låta tårarna rinna tills de var slut.

Anna vårdades i hemmet och somnade stillsamt in en fin marsmorgon 2010. Jag hade tidigt bestämt mig för att stötta henne och inte lämna skeppet vad som än hände. Jag orkade distansen ut och i dag är jag stolt över att känna att jag gjort allt i min makt att vara ett bra stöd till Anna och samtidigt klara av att axla hela föräldraskapet. Jag gjorde väl inte så mycket ”fel”, men jag önskar att någon hade talat om för mig vad som väntade så att jag hade kunnat göra mera rätt tidigare. Det är därför jag berättar. Många män ser inte lavinen som kommer och alltför många står förstenade vid sidan av hela resan.

Så länge man är på tillfälligt besök i cancerland kan livet se rätt normalt ut. Bara för att man kan komma att dö så är man inte dödssjuk jämt. Men inuti den som drabbats pågår ett värdskrig både fysiskt och psykiskt från dag ett. Det är det man måste förstå när man är den som står jämte.

Man säger att ett barns sorg är randig, vilket betyder att de sörjer i små portioner. Under de fem veckor som gick fram till begravningen var Tilda ofta väldigt ledsen. Hon kunde börja gråta förtvivlat för små saker, men efter några minuter i famnen gick det oftast över – lika plötsligt som hon blivit ledsen var hon glad igen. Under dessa korta stunder var hon ofta mottaglig för att prata om mamma och få bekräftelse på det som hänt.

Efter några veckor började frågorna komma. ”Är mamma på landet”? Hon hypotestestade – ”...mamma är död just nu”. Jag försökte förklara men det var svårt att få en vettig kommunikation. Vi behövde ett sorgverktyg som var anpassat för Tilda och hennes ålder, och hon älskar ju sagor – och så kom Sagan om den trasiga mamman till (den ligger på bloggen).

Jag kände instinktivt att det skulle vara viktigt för henne att få vara med på begravningen och det gick över förväntan. Hon såg att pappa grät och tröstade. Hon fick lägga sin egen blomma på mammas kista och hon vinkade hejdå. Det var ljust, personligt och starkt känslosamt. Annas kista kantades av blommor i vitt och rosa – precis som hon önskat.

Efter begravningen förändrades Tildas sinnesstämning och humör. Jag kände att hon fick ta sitt avsked. Ränderna fanns kvar en tid, men hon blev inte längre förtvivlat ledsen. Nu är hon för det mesta glad och busig. Men hon är fortfarande mer pappig än tidigare och jag måste hela tiden vara väldigt tydlig och tala om vart jag ska gå och när jag kommer tillbaka, även om det bara är till ett annat rum. Jag har lärt mig att Tildas sorg i dag handlar mer om trygghet, än att bearbeta saknad. Jag tycker mig se att hon tar ett omtag på hela anknytningsprocessen, denna gång utan mamma.

Jag har haft lång tid på mig att bearbeta känslorna kring att förlora min livskamrat och bli ensam förälder. Det var skrämmande i början men när tiden var inne var jag så redo man kan bli, i alla fall på ett intellektuellt plan. Den stora saknaden kan man inte bearbeta förrän den kommer och det gör den nu när alla måsten är avklarade.
Jag var helt slut efter begravningen. Det kändes som jordens pyspunka. För att fylla på med energi började jag träna igen, och det hjälpte mycket. Det har också hjälpt mig att ta ansvar för Tildas sorgebearbetning – genom det har jag hela tiden haft kontakt med min egen sorg och fått bearbeta känslorna. Anna skulle inte vilja att jag fastnade i den. Jag vet att jag hedrar henne bäst genom att hedra livet fullt ut.

Utdrag ur bloggen: ”När morgonen kom hade hemsjukvården hunnit tvätta och bädda om Anna. Jag hade städat bort allt onödigt, satt upp en stor fin bild på Anna över sängen, tänt ljus och satt på lugn fin musik. När Tilda vaknade fick hon välling. Sedan berättade jag att något väldigt tråkigt hänt. Vi satte oss intill mamma. Tilda frågade om mamma sov. Jag förklarade. Mamma sover inte. Mamma är död för att kroppen var trasig och inte gick att laga med medicin. Mamma kan inte andas i den trasiga kroppen och hjärtat kan inte längre slå. Tilda kände på mammas hand och konstaterade att mammas kropp var trasig. Hon tittade på bilden av mamma ovanför sängen och sen på mammas kropp. Hon tycktes förstå att mamma inte fanns därinne längre. Jag förklarade att mamma har kämpat så hårt för att kunna fortsätta vara med oss för att hon älskar oss. Men nu kan hon inte vara med längre, för hon var tvungen att lämna sin trasiga kropp. Jag sa att ingen riktigt vet vad som händer när man dör och var mamma är nu. En del tror att man kommer till himlen och blir en ängel. Andra tror att hon bor i våra hjärtan och att hon finns när vi tänker på henne. Var än mamma är nu så har hon det bra, för nu slipper hon ha ont. Det onda satt i den trasiga kroppen.

Med det sagt så växlade Tilda till ett brett leende. –”Ska vi kolla Bamse”? Jag torkade tårarna och log, och tänkte att hon är ett enda stort plåster för pappor som har väldigt ont. Vi sa hejdå till mamma och satte på Bamse och den flygande mattan.”

69 kommentarer:

  1. Henrik du skriver helt fantastisk och det går inte en dag utan att jag tänker på dig och Tilda. Skönt att höra att ni verkar ha det "bra" trots den enorma saknad ni bär på. Min pappa var här i Portland och hälsade på under helgen och hade med sig Femina tidningen. Djupt rörande att läsa. Nästa helg är min mamma på besök och då går Race for the Cure av stapeln här i Portland, "Rosa bandet 5km lopp". Och hela klanen Knutsson/Nissler skall gå i Annas ära. Sköt om dig! Stora kramar från mig och mina tre killar!

    SvaraRadera
  2. Du skriver så ofantligt vackert att det går rakt in i hjärtat.
    Jag hoppas att du funnit ro och att du kan njuta av allt som livet faktiskt innebär även om något så jävligt som cancer besöker våran värld.
    Ta hand om dig och lilla tjejen!
    Kram Carro

    SvaraRadera
  3. Tack för att du delar med dig av den här artikeln och hur det är när ens älskade drabbas av en allvarlig sjukdom som cancer.

    Du har även satt ord på mycket av det vi upplevt här hemma sedan jag drabbades av bröstcancer i vintras (har nu trots tuffa behandlingar spridit sig både till skelett och lever och prognosen ser allt annat än ljus ut).

    Man vill så gärna leva ett helt normalt liv. Ha ett vanligt liv, men det är inte så lätt. Cancermonstret finns där hela tiden! Humöret åker berg-o-dal-bana ibland hos såväl mig som min man. Fastän vi älskar varandra har det funnits stunder även här då man bara känt för att skita i allt och leva helt ensam eller dö!

    Ja, när man får cancer förändras man på många sätt. Det är jättejobbigt när man inte längre känner igen sig själv och när man börjar tappa kontrollen. När du beskriver Anna känner jag verkligen igen mig själv!

    I morgon ska jag be min man läsa detta som du har skrivit. Tror att dina rader kan hjälpa honom att inte känna sig så ensam i sina tankar, känslor och oro.

    Massor av kramar till dig och er söta dotter!

    kram Linda

    SvaraRadera
  4. Vilket otroligt rörande inlägg, jag ramlade in på denna sida från en länk av en annan bloggare med cancer, och kunde inte sluta läsa. Man begriper inte vilken skör värld vi lever i förrens man hör om något så vidunderligt obehagligt som det du nyss beskrivit för oss. Tårarna rullar ner från min kind, jag verkligen känner så mycket med er. Jag tänker på hur det skulle vara om något sådant skulle drabba vår familj. Efter att ha läst det du skrev i dag så fick det mig verkligen att vakna till. Livet är för kort för att tas förgivet och inte njuta och glädjas åt varje minut! Man ska verkligen leva som om varje dag vore den sista. Man ska visa ofta att man älskar de man älskar mycket och njuta av hälsan och inte gnälla för små ovärdsliga problem. Jag hoppas att du fortsätter att vara så stark och fortsätta att vara en fantastisk pappa och stöd till din lilla söta dotter! Massa kramar till dig!

    SvaraRadera
  5. Hej!
    En sådan gripande text! Sitter här och storgråter. Det måste vart otroligt tufft att stå bredvid och samtidigt tvingas gå igenom hela processen du med. Utan att få lov att släppa taget och strunta i allt, utan att ha sådan enorm förståelse och sätta dina egna behov vid sidan av. Men du har en fantastiskt gåva, att kunna uttrycka dig i text, få ut dina känslor och då även få kontakt med dem. Vackert och mycket berörande.
    Jag tror och hoppas att du och din dotter har det fint och mår väl. Anna hade vart så otroligt stolt över dig!!! Hon sitter där uppe nu och är stolt över dig!
    kram Caroline

    SvaraRadera
  6. Måste bara säga att du är fantastisk! Vilken tur Tilda har som har en sån pappa..... Fortsätt kämpa!
    STOOOOOR KRAM
    Lina

    SvaraRadera
  7. En vacker artikel, och du uttrycker de känslor som man lätt kan få dåligt samvete för som anhörig. En känsla av "lättnad" som i tack gode gud att det är över. Lidandet för den döende är över och man kan gå vidare från ett tillstånd av konstant limbo. När en mycket god vän dog för några år sedan så hade familjen, make och tre barn, alla på sitt individuella vis haft lång tid att sörja redan innan, när prognoser gick från sämre till sämst. Där hade man (visserligen) vetat från början att sjukdomen var dödlig, att det var en tidsfråga.

    Jag hoppas att livet bär med sig många goda saker för dig och din dotter framöver. I allt som har hänt är det inte fel att gå vidare, hur man nu än går vidare. Och man vanärar inte någons minne genom att berätta hur svårt det kan vara/är att leva med någon som är dödligt sjuk.

    SvaraRadera
  8. Anna och Tilda hade tur som fick en sådan fantastisk make/pappa i sina liv. Annas, och nu din, berättelse gör mig ledsen och glad på samma gång. Ledsen över att du förlorade din bästa vän och Tilda sin mamma. Glad över hur fint du beskriver ert liv tillsammans, all den kärlek som fanns och fortfarande finns.

    Jag kan bara önska att min egen sambo någon gång får samma inställning...

    Önskar dig och Tilda all lycka!
    Kram, P

    SvaraRadera
  9. Tack för allt du delar med Dig Henrik. Jag vet att många likaså jag skulle vilja att du fortsätter bloggandet. Men jag förtår verkligen att efter allt du /ni har delat med er ur ert liv, så räcker det. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Så du skriver så vet jag att du är en fantastisk pappa till lilla Tilda. Fina barn. Önskar Dig och Tilda all lycka i framtiden och Jag kan nog vara säker på att ni båda kommer att få en helt underbar framtid som en ny familj. Kramar om er båda.

    SvaraRadera
  10. Tack för att du delar med dig av dina innersta tankar och känslor. Har följt er resa sedan april och den livsglädjen Anna hade fastän det chockerande beskedet har följt mig och gett mig mer insikt på att leva livet här och nu. Du har samma och jag vill att du ska veta att ni som individer inspirerar/inspirerade många många människor. Älskade Anna och Henrik och lilla fröken Tilda, jag tänker på er varjedag. :)

    SvaraRadera
  11. Tack för du delar dina tankar. Det sägs i alla sorgteorier att det blir "värst efter fem månader"....Hjälper dig inte, men du skall veta att du hjälper säkert många att fortsätta skriva..Du är fantastiskt på att skriva. Kollat din blogg ofta och bara måste veta hur Tilde och du har det.... Kram från en medsysters mamma..www.charlottetjejen.blogg.se. som lever i samma helvete som du levt....

    SvaraRadera
  12. Jag ska köpa Femina imorgon och be min man att läsa din artikel. Även om vi lyckligtvis inte längre är i cancerland, så förklarar du helvetet så bra. Tack!

    SvaraRadera
  13. oj shit vilken text, du skriver verkligen bra som fler än mig skrivit till dig!!! Med tårarna rinnandes så önskar jag er allt gott i framtiden! Det är stort att klara det du gått igenom hitills, du är stark!
    Kramar från Annelie

    SvaraRadera
  14. TACK!!!!

    Har inga andra ord som beskriver känslorna du berör!

    SvaraRadera
  15. Hej,
    jag har följt eran blogg under ganska lång tid, och jag tycker du är fantastisk som far och make.Vilken otroligt sund styrka du besitter och stort tack för att du delar med dig. Du kommer att hjälpa många genom att beskriva vad ni alla har gått igenom. Jag ser er ibland, vill gå fram och säga något men samtidigt känns det för privat att gå fram på gatan. Jag önskar er båda allt gott i livet och jag tror att Anna vakar över er från ovan :) att hon fortfarande är runt er på många olika sätt.
    Stor kram Åsa

    SvaraRadera
  16. Tack!
    Så fin beskrivning och så ärlig. Det är svårt att fatta hur svårt det blir när cancerspöket brer ut sig och den sjuka får allt svårare att vara sig själv. Tänk att ni klarade det......
    Vilken underbar kraft DU hade som klarade dig igenom.
    Tack för den förståelse du sprider.

    SvaraRadera
  17. Du skriver så fint. Att känna sig ensam med nåt som är så helt ofattbart är inte konstigt. Tyvärr finns ju ingen manual men jag tror att man till viss del gör "rätt" automatiskt.
    Ta hand om er !
    Kram

    SvaraRadera
  18. Tack för dina ord.
    Fortsätt.


    / Johanna

    SvaraRadera
  19. Tack för dina ord!

    SvaraRadera
  20. Hej!

    Nu rinner mina tårar i floder. Det du skriver går rakt in i hjärtat. Det är ofta väldigt svårt att sätta ord på känslor. Ju tuffare känslor desto svårare att hitta orden. Du träffar så mitt i prick.

    Tänk vad många du hjälper som är mitt uppe i detta elände. Det är fint att veta att livet faktiskt går vidare och att det kan vara bra. Även om det inte är på det sätt man önskade från början.

    Du och din härliga lilla solstråle kommer att få ett bra liv båda två. Även om Anna alltid kommer att saknas. Det går att leva vidare. Fast gudarna ska veta att det är ofta är ett rent h-lvete att stå bredvid någon man älskar som sakta försvinner både kroppsligt och mentalt.

    Kramar till er båda Mia-Maria

    SvaraRadera
  21. Du är så stark. Tänker på er alla tre.

    Kram!

    SvaraRadera
  22. Hej

    Varje dag går jag in på er sida för att läsa. Både Anna och du skriver fantastiskt bra och gripande. Jag vill bara fortsätta önska dig och er dotter all lycka i framtiden. Du fixar detta!!

    Styrkekramar Kristina

    SvaraRadera
  23. Du har gjort så rätt hela tiden.
    Det är förlösande att läsa hur du har förhållit dig till döden och hur du hjälpt er dotter att förhålla sig till döden.
    Tilda kommer att bli stärkt av det här.

    Tack.

    SvaraRadera
  24. Hej Henrik!
    Jag tror att en broschyr med det här inlägget och artiklarna, skulle vara till stor hjälp för alla anhöriga vars nära och kära drabbas av cancer i någon form.
    Jag önskar dig en skön höstdag där du befinner dig.
    Tack för att du har delat med dig!

    SvaraRadera
  25. Hej Henrik!

    Tack för alla fina och kloka ord du delar med dig! Man kan inte annat än gripas av din, Tildas och Annas verklighet. Ha det så bra! Kramar Christel

    SvaraRadera
  26. Du vackra fina människa. Så fint du skriver. Jag önskar både dig och Tilda all lycka som finns att få. Kram

    SvaraRadera
  27. Du är en mycket god och klok människa!
    Stor kram till dig och Tilda!

    SvaraRadera
  28. Underbart foto av dig och Anna!
    Kram Maria

    SvaraRadera
  29. Har följt bloggen sen förra hösten och jag är så rörd över erat öde,tänker ofta på er fast jag inte känner er. Är helt övertygad om att du fixar detta. Vilken otrolig pappa du är. Hoppas att du åter kommer finna kärleken igen,det är du värd. Tusen styrkekramar till er.

    SvaraRadera
  30. Du är en bra Människa, en bra pappa och en bra man!

    SvaraRadera
  31. Hej Henrik!

    Vilken oerhört fin krönika, en perfekt beskrivning hur livet ibland tar nya spår, oönskade sådana. Jag visade sidan idag för en mamma vars båda söner förlorade sin pappa till cancer monstret i morse. Jag tror att med hjälp av dina erfarenheter så har hon ett stöd när hon ska förklara det oförklarliga att pappa inte finns mer. Tack för alla fina ord och tack för att du på detta sättet hjälper andra! Hoppas att du och Tilda får en fin höst tillsammans!
    Kram Karin

    SvaraRadera
  32. Hej Henrik!!

    Läste barn & föräldrar i förrgår och blev så chockad över vad ni gått igenom. Hur kan detta vara möjligt kan man undra. Det finns så många andra som verkligen förtjänar att dö, varför ska dom finaste försvinna från jordelivet har jag funderat länge på. Ta hand om dig & Tilda. Anna finns alltid hos er och smeker er på kinden medans ni sover. Ha en underbar höst tillsammans du & Tilda. Kram

    SvaraRadera
  33. Den text och tankar du har förmåga att printa ner är ovanligt tydlig och rak. Du sätter klara direktiv hur livet går vidare, men med det svåra i baget. Du har fått mig att tydligare förstå hur min sambo har det i sin tillvaro med mig som "inte frisk". Sällan ngn människa delar min existensiella förståelse så som du verkar kunna göra. Den bästa önskar jag du någonsin kan släppa in i ditt hjärta igen. Kram

    SvaraRadera
  34. Läser dina texter o berörs så starkt!
    Önskar dig o Tilda allt gott!
    Är säker på att du med denna kraft o livsinställning kommer att få ett bra liv igen. Men glöm inte att ta den tid för sorg som behövs också. Varje fas måste gås igenom på ditt eget sätt. Har lärt mig att det inte går att skynda sig igenom!
    Stor kram till er från en mamma/mormor

    SvaraRadera
  35. Otroligt vacker och sorglig artikel. Du har en styrka som jag avundas och med beundran for er alla tre skickar jag mina allra varmaste lyckonskningar for er framtid. Asa

    SvaraRadera
  36. camilla.bengtsson@ki.se25 september 2010 01:17

    Hej Henrik! Blev djupt berörd av din berättelse. Min pappa dog 27 år gammal i en flygolycka. Jag var ett år - ett halvår senare föddes min bror. Hans syster, som stod mig mkt nära, dog fem år senare endast 30 år gammal.
    Även om din dotter inte visar uppenbar sorg så sörjer barn på ett alldeles särdeles sätt. De införlivar sorgen i sina liv på ett eget sätt; ett sätt som vuxna inte förstår. Själv var jag i 20-årsåldern när jag överväldigas av det jag var med om.
    Jag har rum i mitt hjärta. Ibland är det ett kassavalv; ibland ett genomgångsrum med vidöppna fönster och dörrar. Först nu när jag är i 40-årsålderna förstår jag att jag kommer att leva med detta hela mitt liv. Det försvinner aldrig. Det underbara med mina erfarenheter är att den sidan av nattsvart sorg jag känt/känner är den andra sidan av en fantastisk/explosiv lycka och kärlek till livet - det tror jag inte många får uppleva. Jag kan njuta av de allra enklaste ting - en kopp kaffe på morgonen, en promenad i skogen, en pratstund med en vän. Det är intensiva känslor av nuet.
    Jag önskar dig och din flicka all välgång i livet.

    SvaraRadera
  37. Tack Henrik!

    Tack för att du skriver om tiden med cancer så öppet och ärligt. Jag beundrar ditt mod. Och jag hoppas verkligen att någon som är i början av processen läser det du skriver och blir bättre förberedd. För det är så svårt att ta hand om sig själv när någon man älskar är döende... Och så svårt att hantera hela situationen när man inte förstår allt som händer, varken med sig själv eller den/de man älskar. Din och Annas blogg är förhoppningsvis en stor hjälp för många som är där ni var när ni startade bloggen. För egen del är det viss tröst att i efterhand känna igen sig i det du skriver, jag bara önskar att jag hade kunnat läsa det redan innan...

    Med hopp om lycka och välgång för dig och din dotter!

    En följare.

    SvaraRadera
  38. IT-sektorn får ursäkta men jag tror att "människosektorn" ropar efter män som dig. Blev helt tagen av dina kloka tankar. Vilken tur att Tilda har just dig./Monika

    SvaraRadera
  39. Hej Henrik

    Jag tittar in här titt som tätt och jag är ofantligt glad över att du verkar må ok med din Tilda

    Kram Lotta vimelmamman Gray

    SvaraRadera
  40. Åh, jag tänker ofta på dig och Tilda och undrar hur ni mår - och så får jag läsa dessa underbara inlägg!! Trots sorgen och saknaden i dina ord ser jag ditt leende!

    Tack för att du orkar uppdatera oss!

    SvaraRadera
  41. Vilken fin och levande bild på dig och Anna. Hon ler nog uppe bland molnen åt dina fina texter. Kram Anna

    SvaraRadera
  42. Mycket insiktsfullt, ärligt och intressant. En bild av cancerns påverkan som inte kommer fram, vilket är väldigt synd. Det är ju just sådant här anhöriga behöver veta. Önskar dig och din dotter allt gott!

    SvaraRadera
  43. Jag blev ensam med mina pojkar 2004, efter att min man dog i gallgångscancer. Vi fick kort tid att förbereda oss, det tog 8 veckor, från att ha haft en frisk man till att inte ha sin man kvar. Vi trodde att han hade fått gallbesvär. Pojkarna var då 12 och 14 år, precis inne i tonårsvärlden.
    Jag lämnade inte honom utan var med honom dessa veckor. Hans hopp försvann aldrig och han hann nog aldrig riktigt förstå att livet rann ifrån honom. Jag bestämde mig också för att ha ett hopp, har han ett hopp, så ska jag också ha ett hopp. Orkar han, så orkar jag. Jag orkade hela vägen ut men tomheten slog emot oss. Killarna har haft det tungt men jag kände någonstans att vi får inte fastna i sorgen utan vi måste vidare, ta vara och se glädjen i livet, för vår skull och för hans skull.
    Vi har det nu som bra som man kanske kan ha det efter att ha mist en livskamrat/pappa, men sorgen finns kvar där men hanterbar. Sorg att han inte fick se dem bli vuxna och att de inte fick ha sin pappa kvar.
    Idag är jag omgift, med en underbar man (en gammal barndomskamrat, även vän till man förra man). Han är dessutom en fantastisk bonuspappa för mina söner. De har tre bonussyskon i ungefär samma ålder.
    Vi har fått ihop våra två familjer och det fungerar bra med glädje och sammanstötningar som i andra familjer. Min förra man finns med oss, i våra hjärtan och i vardagen.
    Lycka till nu i livet, du och din dotter. Njut av livet som finns här och nu. Våga känna glädje över det runt omkring oss. Kram Carita, Piteå

    SvaraRadera
  44. Oj, oj, oj. oj stackars Anna!

    SvaraRadera
  45. Hej Henrik!
    Jag hittade den här sidan på Vimmelmmammam Lotta Gray´s blogg.
    Det är så fint skrivet av dig om Anna, er dotter och ert liv. Jag skickar en varm kram till dig och din dotter.

    Kram från Helena 2 barns mor

    SvaraRadera
  46. Hej Henrik,
    Anna kunde inte ha haft en bättre man i sitt liv.
    Du skriver och förklarar så bra liksom Anna, jag kan bara tänka mig hur bra Tilda kommer att bli med tanke på sina föräldrar:)
    Jag och Anna pluggade tillsammans i Karlstad och levde nästan i symbios under det året vilket gör att vi upplevt ganska mycket tillsammans.
    Tappade kontakten ett tag och när hon hittade mig på FB så fick jag reda på detta.
    Önskar att jag lyckats med att få tag på Anna tidigare (det finns väldigt många Anna Jansson i Stockholm) så att vi kunnat ta en kaffe latte och pratat gamla minnen.
    Jag tänker på henne mycket och även på dig och Tilda och önskar er allt gott här i livet.
    Vår dörr står alltid öppen om ni har vägarna förbi.
    Kramar Eva Sunding m familj, Falun

    SvaraRadera
  47. Hej Henrik!

    Min resa började exakt ett år tidigare än din. Tack för att du skriver så ärligt. Jag känner igen nästan precis allt och du uttrycker det så exakt.

    Lycka till på den fortsatta vägen.

    SvaraRadera
  48. Vilken fantastisk man du är!
    Lycka till i livet!
    Kram Kristina

    SvaraRadera
  49. Tack kära Henrik för att du berättar hur du känner. Jag saknar Anna så det gör ont i mig!

    Kram

    Carina Alm

    SvaraRadera
  50. Herregud så bra skrivet det är så jag gråter floder, sitter i precis samma situation fast min flickvän har leukemi för tredje gången och hon är 20 år. Fruktansvärt jobbigt och man känner sig ensam och otillräcklig. Och jag tackar för detta inlägg, förhoppningsvis kommer det ha hjälpt lite.
    Ha det bäst!

    //Jimmy

    SvaraRadera
  51. Tack för att du delar med dig...all kärlek till dig å Tilda!

    SvaraRadera
  52. Idag skulle du ha fyllt år
    Livet är så orättvist och vi kan inget göra åt det.
    jag önskar att du ser oss alla som tänker på dig och framförallt din underbara make och din underbara dotter...
    kramar Eva

    SvaraRadera
  53. Har varit och tänt ett ljus för dig idag. Önskar att jag kunde fått fira din dag tillsammans med dig. Min kära vän, saknar dig varje dag.

    Kram Maria

    SvaraRadera
  54. Idag skulle du ha fyllt 37 år. Jag tänker på dig nästan varje dag. Livet är bra orättvist.

    Kram Vesna

    SvaraRadera
  55. Hej,
    Vilken vacker blogg för er dotter att ha att minnas sin mamma vid när hon växer upp.

    Kram och all kärlek till er

    SvaraRadera
  56. Usch jag bara gråter och gråter! Mycket för att jag också förlorade min sambo och sons pappa i mars, i en hemsk arbetsolycka...
    JAG vet hur det känns att bli lämnad med allt...
    Vår son va bara 4 månader vid tillfället så hans sorg är nått jag inte måste bära och det känns skönt.

    Ta hand om dig och din dotter, man klarar mer än vad man tror. Hemsk att man ska inse de när det värsta som kan hända...händer...

    SvaraRadera
  57. Vilken text!Önskar er två ett bra liv framöver.

    SvaraRadera
  58. Bra skrivet av en klok och medkännande man.
    Hoppas att allt går er väl framöver.

    SvaraRadera
  59. Oj oj oj vad tårarna strömmar nerför ansiktet just nu när jag skriver. Din dotter har en sådan otrolig tur att ha en pappa som dig, ni kommer att få ett fint och kärleksfullt liv tillsammans. Det kommer bättre och bättre tider, tiden läker inte alla sår men det känns mkt bättre. Har förlorat min sambo i cancer själv.

    SvaraRadera
  60. Du skriver så fint. Ömsint, klokt, intelligent och ödmjukt. Jag skulle så gärna vilja att du skrev något mer om detta. En "handbok", råd, eller betraktelse. Det är så många som går fel. Speciellt de som har småbarn. Den tiden är ju SÅ svår ändå... Du känns speciell och väldigt tröstande. Hoppas du har det bra med lilla dottern. Kram!

    SvaraRadera
  61. Gud, med tårarna rinnandes nerför mina kinder sitter jag här och kommenterar och jag beklagar verkligen sorgen! :(( Jag önskar dig och din dotter allt det bästa och ta hand om varandra!
    Du skriver så vackert så det går rakt igenom hjärtat verkligen!

    Stor kram på er!

    SvaraRadera
  62. Hej Henrik, hoppas ni haft en skön sommar du och Tilda med mycket bad och sol. Jag hoppas ni har det fint.
    /Martin

    SvaraRadera
  63. Hej Henrik, Jag hittade denna blogg först idag. Du skriver så vackert och det går rakt in i hjärtat. Jag började blogga efter att jag fick min diagnos. Jag önskar dig och Tilda allt gott. Många styrkekramar till er båda. / Tali

    SvaraRadera
  64. hann inte mer än första meningen så kom tårarna..

    SvaraRadera
  65. Barn är fantastiska och får de bara rätt verktyg kan de uträtta fantastiska ting.

    Hittade hit idag och ser att livet gått vidare.

    Önskar er all Lycka!

    SvaraRadera
  66. Tänker på dig Anna önskar du hade kunnat komma på mitt bröllop men jag hoppas att du ser mig från ovan och att du kan vara med ändå....

    Styrkekramar till Henrik o Tilda

    Kramar Eva

    SvaraRadera
  67. Du är helt fantastiskt bra på att uttrycka dig.
    Hoppas livet går uppåt. Kärlek och värme.

    SvaraRadera

Kommentera jättegärna!!

Om du inte har egen webb-sida väljer du Kommentera som: "Namn/webbadress" i menyn nedan. Därefter kan du fylla i endast namn och/eller e-mail innan du skickar kommentaren.

Kram Anna