I en mardrömsbubbla på KS

2010 -ett spännande rymdäventyr på film från 1984. 2010 borde varit en nystart för oss då livet började bli lite enklare igen. Jag hade så många planer på saker jag ville skriva om i bloggen. Om min ”Bullerbyuppväxt” i Billingsfors, om roliga upptåg och resor till världens alla hörn, om min älskade Tilda, min fantastiska man, mina underbara föräldrar och svärföräldrar. Skratt, tårar och vänner som inspirerar mig. Jag skulle vilja skriva personliga hälsningar i brevform till alla er som stöder mig och min familj. Både här på bloggen och i verkliga livet . Ni som när och tröstar oss med omtänksamma inlägg, sms, mail, med vackra blommor etc. Jag hade planer på de vackraste julkorten, men orken räckte inte till att fortsätta skriva. Mina händer lade av. Det smärtar mig att inte ens orka ta emot besök. Jag skulle vilja göra det ni tycker att jag är bra på. Skratta, uppmuntra, vara klok, skicka fina små konstnärliga hälsningar. Men mina händer lyder mig inte. Början på 2010 blev inget spännande äventyr. För mig känns det istället som att jag har fastnat i en stel rymddräkt från 50-talet med en tjock glasbubbla över huvudet. Det känns som att syret håller på att ta slut och mina anhöriga måste hjälplöst stå utanför och titta på. Mina hjältar. Mitt hjärta blöder för dem.

Senaste veckan har fått en förödande utveckling. Förutom betydande nedsättning av funktioner i händer och armar, har en ansiktsnerv kommit ikläm. Jag är halvsidesförlamad i ansiktet och har svårt att svälja, äta, spotta, borsta tänderna. Skratta funkar inte. Min personlighet rinner ur mig och med den försvinner ju livet. Allt har gått så snabbt. Min cancer har tydligen en extremt ovanlig spridning som växer i hjärnhinnan och förstör nerverna som styr hela ansiktet ink. mimik, svalj, hörsel och kanske snart andning. Den förklarar också min yrsel. Det är nu oerhört kritiskt läge för att få stopp på detta. Kanske går det att stoppa tillfälligt med strålning? Men klockan tickar och får jag inte börja strålas imorrn är jag nog tyvärr utom all räddning.

Nu längtar jag efter Tilda. Min lilla älskade doktor Tilda. Vad ska hon få för minnen av sin mamma? Kommer jag att återigen kunna leka, höra, se, skratta eller är jag snart ett långtidskolli, en grönsak? Det känns som att jag har hamnat i en mammas allra värsta mardröm. Och min egen älskade mamma har hamnat i en annan sorts mammornas mardröm. Hon åker 50 mil idag för att vara med mig så länge jag behöver. Och det behöver jag.

Nu kommer snart världens finaste, bästa lilla doktor Tilda på besök. Hon botar alla åkommor med kramar, pussar, kindklappar, träpiller och låtsassprutor. Hon kan alla färger och siffror. Hon sjunger julsånger och gonattvisor. Hon simmar med simpuffar själv. Hon är redan helt träffsäker med fotbollen samt dansar hoppsasteg och snurrar runt som en ballerina. Jag är oerhört stolt över detta lilla mirakelbarn. I februari fyller hon 2 år och jag hoppas självklart på att få fira det med henne. Kanske kan jag snart få uppdatera er med positiva nyheter igen? Mirakel eller inte? Håll ut!

Anna från KS. Radiumhemmet. Avd. P14. Sal.4